David Ericssons novellsamling Truckstop från 1999 fick bra kritik, vilket var välförtjänt. En recensent kallade rent av författaren för en "landsvägens Leonard Cohen". Kanske vore dock beteckningen "landsvägens Ivar Lo-Johansson" rimligare. Ericsson är nämligen en utpräglad arbetarförfattare som kombinerar sitt skönlitterära skrivande med arbete som lastbilschaufför, som i sina verk tematiserar erfarenheter från arbetslivet och som dessutom är verksam som skribent i fackförbundspressen. På 1990-talet ingick dock inte arbetarlitteraturen i kritikernas referensramar på samma självklara sätt som nuförtiden...
Efter Truckstop har Ericsson gett ut flera romaner, bland annat Taxfree som närmast kan beskrivas som en facklig thriller. Men han har också skrivit noveller som bland annat publicerats i Föreningen Arbetarskrivares utmärkta antologier. Och nu är han aktuell med en ny novellsamling: Vad skulle vi göra om vi inte var rädda? (Lindelöws Bokförlag).
Jag läste samlingen för någon vecka sedan och måste erkänna att jag efteråt kände mig litet besviken, vilket möjligen kan bero på högt ställda förväntningar. Efter några dagar upptäckte jag dock att texterna fortfarande låg och malde i skallen på mig, och nu har jag omvärderat boken.
Ericssons noveller präglas av en lågmäld stämningsfullhet som gör att den skildrade världen – huvudsakligen det moderna arbetslivet – blir intressant på andra sätt än de man förväntar sig. De är realistiska, men också romantiska och författarens språk är ibland väldigt melodiskt. Kanske var den där jämförelsen med Cohen inte så dum i alla fall? Fast Ivar Lo-Johansson var ju också en mycket skicklig novellförfattare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar