Ett problem med att göra de osynliga synliga är den stora risken att hemfalla åt stereotyper och schablonbilder. En schablon är ett hålrum, ett ingenting som kan fyllas med färg för att om och om igen producera samma bild. Så småningom tar färgen slut och bilden blir allt blekare. Nilssons arbete visar hur arbetarlitteraturen alltid kämpat med denna problematik. Att reproducera är aldrig detsamma som att synliggöra.Palm skriver i ”Ett år på LM” att till och med den mest revolutionära litteratur kan bidra till skapandet av stereotyper om arbetarklassen. Han menar att de flesta missförhållanden är så grundligt upptäckta att vi vant oss vid dem; vi ser dem helt enkelt inte längre. Författarens uppgift är därför att skriva sig ut ur vanan, att uppenbara gamla problem på nytt och att undvika det trygga i nostalgi. Arbetarlitteratur handlar om att ge marginaliserade identiteter ansikten och därmed göra dem till något mer än schablonbilder.
Just detta – att arbetarförfattarnas klasspolitiska interventioner är av utpräglat litterär natur – är en av de saker jag var mest angelägen om att lyfta fram i boken. Därför är det roligt att det uppmärksammas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar