Agrell om Sandel och Andersson

I en ny antlogi (Sentimentalität und Grausamkeit, red. S. Wennerscheid) hittar man en intressant text av Beata Agrell om tidig svensk arbetarlitteratur. Närmare bestämt analyserar Agrell berättartekniken i Maria Sandels Hexdansen (1919) och i några texter av Dan Andersson med syftet att visa hur denna möjliggör en samtidigt empatisk och fördömande skildring av brottslighet. Agrells uppsats, som har titeln "Aesthetic Experience as Offence in Early Swedish Working-Class Narrative" är intressant, inte minst eftersom den fokuserar på arbetarlitteraturens formspråk. Det är nämligen ett ämne som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet.