Arbetarförfattarna och skogen

För ett tag sedan blev jag intervjuad av frilansjournalisten Anna Sjöstrand om "skogen i arbetarlitteraturen". Ämnet är inte alls ointressant, och det är inte heller Sjöstrands artikel, som publicerats i senaste utgåvan av SkogsEko. Den som vill läsa kan klicka här, och bläddra fram till sidorna 34-35.

Agrell om Sandel och Andersson

I en ny antlogi (Sentimentalität und Grausamkeit, red. S. Wennerscheid) hittar man en intressant text av Beata Agrell om tidig svensk arbetarlitteratur. Närmare bestämt analyserar Agrell berättartekniken i Maria Sandels Hexdansen (1919) och i några texter av Dan Andersson med syftet att visa hur denna möjliggör en samtidigt empatisk och fördömande skildring av brottslighet. Agrells uppsats, som har titeln "Aesthetic Experience as Offence in Early Swedish Working-Class Narrative" är intressant, inte minst eftersom den fokuserar på arbetarlitteraturens formspråk. Det är nämligen ett ämne som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet.

En undansmugglad klass

Arbetarklassen, sådan Marx föreställde sig den finns inte. Att detta påstående är så vanligt har två orsaker. Den första är att folk inte vet vad Marx menade med "arbetarklassen" (eller "proletariatet") och den andra den utbredda ideologiska föreställningen om att samhället blivit "postindustriellt" (eller att det förvandlats till ett tjänste-, kunskaps. eller informationsamhälle).

En bra uppgörelse med tesen om den försvunna arbetarklassen hittar man i artikeln "Modernes Proletariat" av Werner Seppman. (För den som inte läser tyska kan jag som alternativ till Seppmanns artikel rekommendera Mikael Nybergs bok Kapitalet.se).

Och för den som vill ha alternativa bilder av samtida klassverkligheter kan jag rekommendera arbetarlitteraturen. Som jag försökt visa i boken Den föreställda mångkulturen kan man exempelvis läsa Åsa Linderborgs roman Mig äger ingen som en svidande uppgörelsen med iden om det postindustriella och förment klasslösa Sverige. Och på samma sätt kan man även läsa exempelvis Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken.

Pierre Bourdieu

Pierre Bourdieu är en akademisk supertjärna. Hans teorier om fält, kapital, habitus etc. har fått enormt genomslag inom olika humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner och hör nuförtiden till "det man bör känna till".

Bourdieus undersökningar av det litterära fältet har insiprerat en lång rad litterturforskare, och jag har själv använt mig av hans teorier i nästan allt jag skrivit efter min c-uppsats. Dock menar jag att de flesta litteraturvetare missförstått en central aspekt av Bourdieus tänkande - nämligen att det kretsar kring fenomenet klass.

Bourdieus viktigaste verk är La Distinction från 1979 (tyvärr finns det ingen svensk översättning). I sitt förord till den tyska utgåvan (som tyvärr är en enda jag har tillgång till just nu) skriver han att boken utgör ett försök att "den Weberschen Gegensatz von Klasse und Stand neu zu überdenken" ["tänka Webers distinktion mellan klass och statusgrupp på ett nytt sätt"].

Bourdieu försöker helt enkelt förklara klasskillnader genom att hänvisa till fördelningen av ekonomiskt och kulturellt kapital. Framför allt intresserar han sig för det kulturella kapitalet och hur det tar sig uttryck i klasspecifik smak.

Bourdieus analys av det litterära fältet är en del av hans undersökning av klassamhället. Men detta glöms ofta bort av litteraturvetarna, som gärna använder sig av Bourdieus begrepp för att förstå "litterära" fenomen, samtidigt som de bortser från att Boudieu visserligen tillskriver det litterära fältet relativ autonomi, men samtidigt hävdar att det är homologt med den härskande klassens sociala fält och därmed präglat av klassmotsättningarnas dynamik.

Om man inte bortser från detta blir Bourdieu intressantare. Visserligen har hans weberianska klassanalys brister. Men insikten att klass inte bara har med ekonomi, utan även med kultur att göra är naturligtvis viktig, liksom insisterandet på att det litterära livet har relativ autonomi från andra samhällssektorer.

Forskning om amerikansk arbetarlitteratur

Förlaget Routledge annonserar att de ska publicera en ny bok om amerikansk arbetarlitteratur. Boken i fråga är en antologi som redigerats av Michelle Tokarczyk med titeln Critical Approaches to American Working-Class Literature. Utgivningsdatum är 23 maj. För mer info, klicka här.

Tysk arbetarlitteratur 10, Günter Wallraffs Ganz unten

På 80-talet beslutade Günter Wallraff sig för att ta reda på hur det är allra längst ned på botten. Därför klädde han ut sig till turken "Ali" och tog jobb på en bemanningsfirma som försåg stora industriföretag i Ruhr-området med arbetskraft. Resultatet belv boken Ganz unten (1985).

När man läser Wallraffs bok, som på svenska fick titeln Längst därnere, slås man framför allt av två saker. Den första är den oerhört grova rasism som Wallraff/Ali möter, och som ofta formuleras i rent nazistiska ordvändningar. Den andra är hur aktuell Wallraffs samhällskritik är. För de företeelser som Wallraff främst siktar in sig på förtjänar i allra högsta grad fortfarande kritik. Rasism har vi ju exempelvis fortfarande problem med. Och samma sak gäller Wallraffs andra måltavla: bemanningsföretagen.

Wallraff visar med all önskvärd tydlighet hur dessa företag bidrar till att skapa en ny sektor på arbetsmarknaden, en sektor som präglas av låga löner, osäkra villkor, usel arbetsmiljö etc. Och det är när han placerar sig inom denna sektor som han når botten. Att han klätt ut sig till turk innebär naturligtvis att han vid sidan av exploateringen också får utstå fruktansvärda rasistiska övergrepp, och då liksom nu var invandrare överrepresenterade inom det flexibla bemanningproletariatet. Men Wallraff upptäcker att det även finns infödda tyskar "längst därnere". Exempelvis berättar han om tysken "Jürgen K". När Wallraff träffar honom inser han "daß es ihm als Deutschen kaum besser ergangen ist als meinen ausländischen Kollegen" ("att det trots att han är tysk inte gått bättre för honom än för mina utländska kollegor").

Wallraffs reportagebok fick rättsliga konsekvenser. Hans tidigare avslöjanden hade ofta resulterat i att han själv blivit åtalad. Denna gång slog dock rättsapparaten till mot bemanningsföretagen och deras kunder.

När Kristian Lundberg riktade sitt litterära sökarljus mot det flexibla proletariatet i dagens Sverige fick hans skildringar viss uppmärksamhet. Men polisen såg ingen anledning att ingripa. Detta tål att tänka på.

Under ytan...

Svensk arbetarlitteratur mår för tillfället bra. Nya intressanta verk och författarskap dyker upp med jämna mellanrum. Och den som gillar detta kan se framtiden an med tillförsikt. För i de litterära vinklar och vrår som ännu inte nåtts av läsarnas och kritikernas sökarljus skrivs det massor med arbetarlitteratur av hög kvalitet.

Idag fick jag exempelvis ett hett tips om en diktcykel om "Sveriges längsta lock out" (Lossmen-Ekträskkonflikten 1924-31). Den som tagit sig an detta ämne heter Freke Räihä, och ett smakprov på hans diktkonst hittar man här. Min tipsare uppmanar för övrigt alla som gärna läser arbetarlitteratur att hålla utkik efter årets sommarföljetong i Arbetaren. Sprid gärna tipset vidare..

Antonio Gramsci

Antonio Gramsci är en av 1900-talets viktigaste marxistiska teoretiker. Kärnan i hans tänkande är att marxister i allmänhet underskattat överbyggnadens roll och att varken ideologisk dominans (hegemoni) eller klassmedvetande uppstår av sig själv, utan produceras materiellt.

Gramscis idéer kan naturligtvis användas för att analysera förhållandet mellan fenomenen litteratur och klass. En illustration av hur man kan använda dem hittar man i artikeln "Socialism och kultur" från 1916 (Se David Forgacs, The Antonio Gramsci Reader, s. 56-59). Gramsci hävdar där att kultur handlar om att "känna sig själv". Genom kulturen skaffar sig klasser självmedvetande som just klasser - och därigenom får de möjlighet att agera politiskt. Han betonar också att detta inte sker automatiskt, utan att det förutsätter kritisk kulturell aktivitet - kulturell klasskamp.

Just idéerna om litteraturens kulturella, d.v.s. produktiva roll, och om att det pågår klasskamp på kulturens område hör till de viktigaste i Gramscis tänkande. Med utgångspunkt i dem kan man nämligen komma bort från de föreställningar om att litteraturen skulle "återspegla" ekonomiska förhålladen som orsakat så mycket problem inom den marxistiska litteraturforskningen.

Gösta Larsson, Kajerna vid Hudson River

Trots att jag tycker mig veta en hel del om svensk arbetarlitteratur hade jag inte hört talas om Gösta Larsson förrän jag läste Fredrik Ekelunds (för övrigt alldeles utmärkta) roman M/S Tiden, i vilken Larsson spelar en huvudroll.

Larsson var en svensk arbetarförfattare som emigrerade till USA och skrev på engelska. Hans första böcker rönte viss uppmärksamhet i USA och översattes också till svenska och fick bitvis god kritik även av svenska kritiker. Sen glömdes han dock bort.

Efter Ekelunds "återupptäckt" av Larsson har den senares näst sista verk, Ships in the river (1946), översatts till svenska av Jan Ristarp och getts ut av Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap och förlaget BookLund under titeln Kajerna vid Hudson River. Boken har fått ganska fin kritik och Larsson hälsas nu från flera håll välkommen i den svenska arbetarlitterära tradition ur vilken han en gång slarvats bort.

Allt detta (att en svensk arbetarförfattare en gång lyckades slå igenom i USA, att det går att göra posthum litterär come back efter att ha varit bortglömd i mer än ett halvt sekel etc.) är naturligtvis intressant. Men jag måste säga att jag tyckte att Kajerna vid Hudson River var väldigt dålig. Den är pratig och melodramatisk, och kompositionen är vinglig...

Så hur intressant Larsson än må vara ur en kultur- och litteraturhistorisk synvinkel - än är jag inte övertygad om att han är en bra författare. Fast självklart tänker jag läsa även hans tidigare böcker. För visst vore det kul att få vara med om återupptäckten av ännu en stor svensk arbetarförfattare - och till på köpet en som lyckats "make it over there".