Ingenbarnsland

I dagens LO-Tidningen (som snart byter namn till Arbetet!) publiceras min recension av Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland. Denna alldeles utmärkta roman skildrar en uppväxt i Göteborgs förorter ur ett tydligt och synnerligen elegant gestaltat klassperspektiv. För att läsa recensionen, klicka här.

H. C. Andersen som romantisk proletärdiktare

Jag har just läst Jens Andersens stora biografi över H.C. Andersen, som har den koncisa titeln Andersen: En biografi (Gyldendal 2005).

Andersen (diktaren H.C., alltså, inte biografen Jens) föddes i en fattig familj i Odense och blev med tiden en av 1800-talets mest uppburna författare. Och denna "klassresa" utgör ett viktigt tema i hans konstnärskap.

Litet tillspetsat skulle man kunna kalla Andersen för en romantisk proletärskald. När han som 14-åring kom till Köpenhamn inledde han sin karriär genom att på ett ytterst självmedvetet marknadsföra sig som ett barn ur de lägre klasserna. Romantikerna hävdade nämligen att barnet och "folket" stod i ett mer omedelbart förhållande till världen än andra, och att konstnärer därför gärna skulle vara såväl "barnsliga" som "folkliga".

Detta kan mycket väl jämföras med de svenska arbetarförfattarnas betonade under mellankrigstiden av att autodidakta proletärer var goda författarämnen eftersom de inte tyngdes av borgerlig kultur och akademisk bildning. Om detta har jag och Sandra Mischliwietz skrivit en en artikel om "barnet i 30-talets arbetarlitteratur" som lär dyka upp i en tidskrift i sinom tid.

Och frågan är om inte de svenska arbetarförfattarna lärt en hel del av Andersen. Han skildrade ju i "Kejsarens nya kläder" hur ett "barnsligt perspektiv" kan avslöja maktens uppblåsthet, och liknande idéer hittar man även hos författare som Moa Martinson, Eyvind Johnson och Ivar Lo-Johansson. (Även detta tar jag och Mischliwietz upp i vår artikel.) I "Flickan med svavelstickorna" skildras hur ett fattigt barn står ute i kylan och tittar in på överflödet i ett rikt hem. Samma scen hittar man ofta i den svenska kamppoesin från sekelskiftet 1900, liksom för övrigt i en modern arbetarroman som Svinalängorna. Dessutom tror jag bestämt att Lo-Johansson i Godnatt, jord låtit sig inspireras av "Dykungens dotter" (fast det får jag nog utveckla en annan gång...).

Kjell Johansson på Stockholms Stadsteater

Kjell Johansson har i flera decennier varit en av våra viktigaste arbetarförfattare. Efter debuten 1972 skrev han exempelvis en rad mycket starka arbetarromaner (av vilka jag är särskilt förtjust i Vinna hela världen från 1981). Och på 80-talet var han en centralgestalt i författargruppen Fyrskift som slogs för att förnya och ge arbetarlitteraturen ett uppsving.

Sitt definitiva genombrott fick Johansson med romanen Huset vid Flon (1997), och nu har den (samt de övriga romanerna i trilogin med samma namn) blivit pjäs på Stockholms stadsteater.

I Svenska Dagbladet hittar man en intervju med regissören Niklas Hjulström, samt en recension av premiärföreställningen.

vad vi ser avlägsna ut man kan knappt tro att det är vi

Det finns säkert många som inte vill beteckna Emil Boss diktsamling vad vi ser avlägsna ut man kan knappt tro att det är vi (2011) som arbetarlitteratur, och istället betraktar den som ett exempel på diktning som framför allt handlar om språk. Jag tycker dock att beteckningen arbetarlitteratur fungerar. Och det just med utgångspunkt i Boss tematisering av frågor om språk.

Jag menar nämligen att svensk arbetarlitteratur i hög utsträckning utmärks av en uppmärksamhet på sin egen ställning i språkvärlden, och framför allt på relationen mellan arbetarlitteraturen och språk och litteratur som har sin bas i andra klasser.

Och just detta är ett viktigt tema i vad vi ser avlägsna ut man kan knappt tro att det är vi. Boss dikter är nämligen en plats där diktjagets språk kolliderar med språket i den livsmedelsaffär där han jobbar, där lönelistor, formulär, kassarapporter etc. ställs bredvid (central-)lyriska reflexioner och där de båda språkvärldarna ibland rent av blandas till ett slags collage.

Dessutom passar Boss experimentella språkundersökning samman med ett annat viktigt tema i den svenska arebtarlitteraturen: sökandet efter ett nytt språk som ska kunna skildra arbetet ur ett annat perspektiv än det "officiella" (dvs. skildra det kapitalistiska arbetslivet ur arbetarklassens perspektiv). Detta kommer inte minst till uttryck i följande formulering:

"PROBLEM: det finns en oavhängig makt det finns angivelser för

hur

snabbt vi förverkas det finns bättre sätt att säga det"

Det nya (och bättre!) sätt på vilket Boss skildrar det moderna arbetslivet består bland annat i att han beskriver sitt arbete i en kassa på ett sätt som mimar dess repetitiva rytm. Därigenom hamnar han ganska långt från den (formella) realism som är arbetarlitteraturens viktigaste berättarmodus. Men samtidigt framstår han som en av denna litteraturs viktigaste förnyare.

Om Lundberg i Clarté

I senaste numret av Clarté (2011:2) har jag skrivit en artikel om Kristian Lundbergs ambivalenta förhållande till den arbetarlitterära traditionen och om de politiska dimensionerna av frågan "Vem är arbetarförfattare?". Så småningom kommer artikeln att dyka upp på webben, och då publicerar jag naturligtvis en länk. Men självklart rekommenderar jag varmt att man unnar sig en prenumeration på denna utmärkta tidskrift.