Intervju om Kampdiktare i folkhemmet i Kommunalarbetaren

 Jag har blivit intervjuad i Kommunalarbetaren om min bok Kampdiktare i folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin. Självklart är det kul att ens arbete uppmärksammas, och det är särskilt kul att det sker i Kommunalarbetaren, dels för att Sjödin publicerade sig där i flera decennier, dels för att jag efter att jag skrev boken studerat det litterära materialet i just den fackförbundstidningen. För att läsa, klicka här.

Brecht, Svendborger Gedichte

 2002–2003 bodde jag i Berlin. Sommaren 2003 tyckte jag att jag blivit tillräckligt bra på tyska och gick och köpte Brechts samlade verk. Sedan dess har jag läst och läst och läst...

Ganska ofta läser jag de så kallade Svendborger Gedichte, som Brecht skrev på 30-talet när han var flykting i Danmark. Några av dem – inte minst "En läsande arbetares frågor" och "Till de efterkommande" – är mycket kända. Andra har mer karaktär av politisk dagsvers, men är därför inte nödvändigtvis mindre intressanta. 

Huset i Svendborg där
Brecht bodde 1933–1938

Dikterna från Svendborg påminner om några saker som är typiska för Brecht:

1) Brecht är fenomenal som kritiker, men dålig på att föra fram ett positivt budskap. Hans disektioner av maktens språk är enastående, men när han får för sig att skriva hyllningsdikter till exempelvis Lenin eller till dem som byggde tunnelbanan i Moskva blir hans eget språk ofta klumpigt och glanslöst. 

2) Brecht vacklar ständigt mellan materialism och moralism. "Först kommer käket, sen moralen". Detta citat ur Tolvskillingsoperan uttrycker en tanke som Brecht flera gånger återkommer till. I Den heliga Johanna från slakthusen skriver han exempelvis att de fattiga saknar moral, men att de inte har så mycket annat heller, det vill säga att de inte är fattiga för att de är sämre än andra utan att de är sämre för att de är fattiga. I den första av Svendborgdikterna återkommer han till samma sak:

BEI DEN HOCHGESTELLTEN

Gilt das Reden vom Essen als Niedrig.

Das kommet: sie haben

Schon gegessen

 

[HOS ÖVERHETEN

Anses det ofint att prata om maten

Anledningen: de har

Redan ätit]

Samtidigt kräver Brecht ofta en oerhört hög moral av människorna. I Mor Courage låter han exempelvis den stumma Kattrin statuera exempel genom att offra sig själv för att rädda andra. I Svendborgdikterna uppmanar han flera gånger – från den relativt trygga exilen – tyskarna att göra uppror mot nazismen och att vända sina vapen mot officerarna. Och i dikten "An die Gleischgeschalteten" [Till de som rättat in sig i ledet] fäller han en hård dom över dem som inte vågar kritisera regimen för att de då skulle kunna förlora  sitt bröd.

3) Brecht är en oerhört intellektuell och politisk diktare. Men han är också rolig. Han skrev någonstans att om teatern inte kan roa så kan den inget annat heller (för då går ingen dit). Även i dikterna använder han humor för att få fram sitt budskap, exempelvis i "Abbau des Schiffes Oskawa durch die Mannschaft" [Besättningens nedmontering av skeppet Oskawa] som handlar om hur underbetalda sjömän ser till att ett skepp och dess dyrbara last förvandlas till skrot. Den slutar såhär 

 

[...] Jedes Kind, meinten wir

Konnte so sehen, daß unsere Löhnung

Wirklich zu klein gewesen war.

 

[På så sett, menade vi

Kunde till och med ett barn se

Att vi verkligen varit underbetalda.]

Klyftan, igen

Anna Bondestam

 Jag har just gjort någonting ovanligt. Jag har nämligen läst om en bok omedelbart efter att jag läst den för
första gången.

Boken i fråga är Anna Bondestams Klyftan, som jag skrev om här på bloggen igår. Jag tyckte att den var mycket intressant och gripande, och kunde inte sluta grubbla på den. Så jag läste den igen.

Efter den andra läsningen har jag sorterat mina tankar och uttryck litet. Inte minst har jag grunnat på titeln. Den täcker nämligen flera motiv och temata i romanen.

En av de klyftor som skildras är den mellan bardom och vuxenvärld. Huvudpersonen, Rut, är ett barn, men kriget tvingar henne att kliva in i de vuxnas värld, åtminstone i vissa avseenden. Exempelvis inser hon att de vuxna inte alltid kan trösta, för att de också är rädda, och att de inte alltid kan ge sina barn den uppmärksamhet de förtjänar när vardagen fylls av skräck och hot.

En annan klyfta är den mellan verklighet och fantasi. Innan kriget är fantasivärlden för Rut värld av sagor och äventyr – under kriget blir den också en plats där man kan uppleva hemskheter som faktiskt ännu inte inträffat.

Bondestam skriver också om klyftan mellan ideal och realitet. Under kriget förvandlas abstrakta ideologiska motsättningar till högst konkret fiendskap mellan människor. I processen smulas många ideal sönder. Samtidigt kan just idealen bli det enda som rädda och utsatta människor kan luta sig mot.

Anna Bondestam, Klyftan

 På senare tid har den finlandssvenska arbetarförfattaren Anna Bondestam fått allt mer uppmärksamhet, inte minst tack vare litteraturvetaren Yasmin Nyqvist som skriver avhandling om henne och som publicerat en rad mycket intressanta artiklar om hennes författarskap (en av dem är fritt tillgänglig på Dagens arenas hemsida). Nyqvist har faktiskt gjort mig så nyfiken att jag börjat läsa Bondestams böcker.

Jag började med den korta romanen Klyftan, som skildrar det finska inbördeskriget ur ett barns synvinkel. Den publicerades första gången 1946, och har bland annat återgivits av En bok för alla på 80-talet. (Faktum är att jag tror att jag läste just En bok för alla-utgåvan som barn, men utan att lägga författarens namn på minnet, och utan att minnas mer än några få scener.)

Klyftan handlar om Rut, som växer upp i en röd familj i en vit stad. Hon lever i ständig rädsla för att hennes far ska gripas och mördas av de vita, men försöker dessutom förstå vad det är som händer i samhälle runt omkring henne.

Många anser att just Klyftan är Bondestams bästa roman, ofta med motiveringen att hennes skildring skulle vara "allmängiltig". Och nog har den bäring också på andra konflikter än inbördeskriget i Finland. Men den säger också viktiga saker om just det kriget, och det är enligt min mening inte något som gör den sämre. Tvärt om är det viktigt att Bondestam och andra berättar om hur kriget upplevdes på förlorarsidan, eftersom det ju för det mesta är vinnarna som skriver historien.

Dock är Klyftan inte bara ett dokument över viktiga historiska erfarenheter. Den är också en välskriven roman, som förmår göra dessa erfarenheter intressanta. Inte minst lyckas Bondestam på ett fint sätt koppla samman en berättelse om ett enda barn med en skildring av stora historiska skeenden. Dessutom kombinerar hon skickligt barnets perspektiv med den vuxna författarens förmåga att tolka och reflektera.   

 

Om den norska arbetarlitteraturen

Jag håller just nu på med en liten undersökning om vad man skrivit om arbetarlitteratur i Arbetaren vid olika tidpunkter. I utgåvan från 23 december 1933 hittade jag en intressant text, i form av en helsidesartikel om ”Proletärdiktning och arbetarromaner i den norska litteraturen”, av Arve Haraldstad.

Haraldstad – som jag inte vet något om – beskriver där en missaktad och marginaliserad arbetarlitterär tradition som har tre tämligen tydligt avgränsbara perioder. Den första hör hemma på 1800-talet och inleds med Jonas Lies roman Livsslaven (1883), vilken satte ”en ny samhällsklass och nya sociala människoöden under debatt i litteraturen”, och Gunnar Heibergs drama ”Tante Ulrikke”, som skildrade ”den spirande arbetarrörelsen i Norge”.

Dock beskrivs Per Sivles Streik från 1891 som den första ”verkliga arbetarromanen i norsk litteratur” [min kursivering]. Grunden för detta konstaterande verkar främst vara att Sivles roman togs illa emot av den borgerliga kritiken. ”[K]nappast någon bok har renderat sin författare mer borgarilska än denna”, konstaterar Harlstad, och fortsätter sedan såhär: ”Skildringen blev utdömd som ’olitterär’ – naturligtvis. Hela den borgerliga pressen nedgjorde och svartprickade författaren och bokhandlarna bojkottade boken. Per Livres öde blev att under fattigdomens förtvivlan till sist skjuta sig själv en kula för pannan”.

Haraldsten konstaterar att inga av de 1800-talsförattare han tar upp (förutom dem som redan nämnts även Björnestjerne Björnsson) var socialister eller proletärer. Dessutom konstaterar han att de proletärer som verkligen framträdde i norsk litteratur under århundradet – exempelvis Hamsun – genomgående skrev ”borgerlig litteratur”. Det kom alltså att dröja till 1900-talet innan ”arbetardiktarna och proletärförfattarna stormade den borgerliga litteraturparnassen”.

Detta medförde enligt Haraldsten en förändring av arbetarlitteraturen: ”Från att ha varit problemdiktning, som ställde sociala ämnen under debatt, blev proletärdiktningen och arbetarromanerna självupplevda människo- och samhällsstudier”.

Till de viktigaste arbetarförfattarna från början av 1900-talet räknar Haraldstad gruvarbetaren och arbetarrörelseaktivisten Johan Falkberget, anläggningsarbetaren Kristoffer Uppdal, som i romancykeln Dansen gjenom skuggeheimen skildrat arbetarrörelsens utveckling i Norge, proletären och ungsocialisten Marius Braat, som dog i ”proletärpesten” lungsot efter att ha publicerat en enda bok, samt Oslos ”östkantsdiktare” Oskar Braaten, som emellertid – vilket särskilt understryks av Haraldsten – inte var socialist.

Efter denna andra period i den norska arbetarlitteraturens historia följde enligt Haraldsten en nedgång, innan det kom ett uppsving på 1920-talet. Ur den (då) nyaste arbetarlitteraturen nämns Helge Krog, som Haraldsten kritiserar för att vara en intellektuell akademiker från borgarklassen, ishavsskepparen Lars Hansen, vars romaner kritiseras för att varken vara socialistiska eller revolutionära, skogsarbetarskildraren Stein Balstad, som var skollärare men själv ”prövat skogsarbetarnas liv och villkor”, samt journalisten och arbetarrörelseaktivisten Hjalmar Waage (vars namen i artikeln försvenskats till Wåge) som bland annat skildrat industriarbetare. Avslutningsvis tas även proletärlyriken upp, men uppseendeväckande nog utan att någon de två mest kända norska arbetarpoeterna nämns: Arne Paasche Aasen och Rudolf Nilsen

Haraldstens artikel är intressant, inte minst eftersom den för fram en delvis annorlunda syn på arbetarlitteraturen än den som vid tidpunkten dominerade i Sverige. Medan man där och då lade stor vikt vid författarnas klassbakgrund fokuserar Haraldsten mer på litteraturens innehåll och definierar arbetarlitteraturen som verk ”om proletärliv och om arbetarrörelse”. Dock diskuterar han skillnader mellan den arbetarlitteratur som skrivits av arbetare och den som skrivits av författare ur andra samhällsklasser, liksom mellan den som är socialistisk och den som inte är det. Dessutom fokuserar han nästan helt ensidigt på den litterära offentligheten, medan det litterära livet i arbetarrörelsen osynliggörs. Exempelvis nämns inte arbetarrörelsegenrer som kampdikter och kampsånger över huvud taget. Och det kan väl förklara varför Paasche Aasen inte kom med i framställningen. Han skrev nämligen just sådant, och hade en mycket starkare ställning i arbetarrörelsen än på den litterära parnassen.

Recension i Dala-Demokraten av Kampdiktare i Folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin

 I dagens Dala-Demokraten recenserar Lena de Veen min bok Kampdiktare i Folkhemet: Arbetarpoeten Stig Sjödin. Bland annat skriver hon såhär: 

Stig Sjödin var en central person i den svenska arbetarlitteraturen och har betytt mycket för genren. Han var unik i modern svensk lyrik. 

Detta har Magnus Nilsson förmått visa i sin gedigna bok om kampdiktaren i folkhemmet. Nilssons bok är omsorgsfullt och grundligt framarbetad, det visar inte minst den mer än trettio sidor långa notförteckningen. 

Man måste vara prenumerant för att kunna läsa recensionen i sin helhet, men om man har tillgång till Mediearkivet, exempelvis via sitt bibliotek, kan man komma åt texter där.

Recension i Gefle Dagblad av Kampdiktare i Folkhemmet: Arbtarpoeten Stig Sjödin

 Det är inte alltid man blir profet i sin hemstad, men Stig Sjödin har utan tvekan en stark ställning i Sandviken där han växte upp. Därför är det inte särskilt förvånande att min bok om Sjödin – Kampdiktare i folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin – uppmärksammas i regionens tidningar. I Arbetarbladet återpublicerades Rasmus Landströms recension från Aftonbladet och i Gefle Dagblad har Kristian Ekenberg skrivit en lång och initierad anmälan.

Ekenberg tar inleder med att diskutera den stora kulturgärning som utförts i den svenska fackförbundspressen. Därefter tar han framför allt upp två saker i min bok: uppmärksammandet av det Sjödin skrev just i fackförbundspressen och den dialog samtida arbetarförattare som Jenny Wrangborg och Johan Jönson för med sin förgångare. Dessutom kommenterar han det faktum att dagens arbetarrörelse inte  håller kulturens fana särskilt högt:

Inte minst fyller Magnus Nilsson i de tysta åren, de 15 år då Sig Sjödin inte gav ut några lyriksamlingar på Bonniers men "nasade" dikter till fackförbundspressen. Han analyserar också vad som skilde dessa dikter, som riktade sig till arbetarsfären, från dem som han presenterade för en bredare offentlighet.

Förutom denna insats att gräva fram gulnande klipp med dikter och gamla prologer till kongresser är det Stig Sjödin i nutiden som jag läser med störst intresse. När Magnus Nilsson läser nu verksamma poeter som Jenny Wrangborg och Johan Jönson och redogör för hur Stig Sjödin arv bearbetas av dem på samma sätt som Sjödin själv hade arbetarrörelsens kampsånger som råmaterial i sin egen diktning.

Största skillnaden är kanske synen på samhället. I de nutida poeternas skildring av arbetet finns litet hopp om att arbetslivet ska bli lättare, det handlar snarare om att bevaka de rättigheter som tidigare generationer kämpat sig till. Sjödin kritiserade socialdemokratin inifrån, besviken ibland men alltid med tron på att skönhetsfläckarna i folkhemmet som han pekat ut kan försvinna efter nästa valseger. Han mätte, som han formulerade det själv, det andliga pH-värdet i den stigande välfärden.

Det finns ett vemod när Magnus Nilsson skriver om den roll poesin hade inom arbetarrörelsen, ett arv som till stora delar har gått förlorat. Men även borgerligheten har mist sitt bildningsideal. De politiker som en gång anlitade Stig Sjödin för att skriva prologer till kongresserna hade fostrats i en arbetarrörelse som skulle erövra den borgerliga kulturen och göra den till sin. Nu förenas istället högern och vänsterns företrädare framför den tv som Fredrik Reinfeldt gav kronprinsessan i 30-årspresent.

Recensionen är bara tillgänglig i sin helhet för prenumeranter. (Men det finns ju bibliotek...)

Recension i finska Arbetarbladet av Kampdiktare i Folkhemmet

 Idag recenserades Kampdiktare i Folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin av Lukas Lundin i finska Arbetarbladet. Recensionen är  utförlig och mycket positiv.

Lundin fokuserar särskilt på Sjödins politiksa betydelse i vår tid:

I bokens sista kapitel utforskar Nilsson arvet efter Sjödin i den moderna svenska arbetarlyriken. Han gör kopplingar till Johan Jönson och Jenny Wrangborg – dagens stora arbetardiktare i Sverige, vars ord inte sällan ekar av Sjödin. Tiden är visserligen en annan: medan Sjödin skrev och verkade inom ett välfärdssamhälle som, trots sina brister, var på uppgång, skildrar Wrangborg och Jönson ett välfärdssamhälle på dekis. Där den traditionella arbetarrörelsen tycks allt mer förstelnad – Stig Sjödins ord allt mer bortglömda. På sätt och vis gör det den moderna arbetarlitteratur som han var med om att skapa mer aktuell än på länge.

Det gör också Magnus Nilssons bok extra läsvärd, för alla som i Sjödins anda fortfarande tror på välfärdsstatens löften – men för den sakens skull inte vill blunda för dess praktiska brister och orättvisor. Det är en väluppbyggd och välskriven sammanfattning av arbetarförfattaren Stig Sjödin, som trots den relativt korta längden är späckad med information – utan att någonsin kännas svårläst. Dikturvalet är smakfullt och ger en extra krydda till faktainnehållet.

För att läsa hela texten, klicka här.

Recension i Opulens av Kampdiktare i folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin

I Opulens har jag beståtts den längsta och mest positiva recension jag någonsin fått. Den är skriven av Carsten Palmer Schale som ger en god presentation av såväl Sjödin som av min bok. Såhär avslutas recensionen: "Stig Sjödin är vår största och mest mångfacetterade arbetarpoet. Om denne har Magnus Nilsson skrivit ett imponerande standardverk". Dessutom publicerar Opulens – i sann forlkbilande andra – utdrag ur några dikter av Sjödin. För att läsa, klicka här.

Recension i NSD av Kampdiktare i Folhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin

 I dagens NSD recenserar Peo Rask min bok Kampdiktare i folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin. Han tar särskilt fasta på mina resonemang om att Sjödin var verksam på flera litterära arenor:

Magnus Nilsson för viktiga resonemang kring hur Sjödins poesi bemötts och kring vilken hemvist denne ska ha. Arbetarförfattare eller Bonnierförfattare? Eller för att ta det ännu ett steg: Var Sjödin arbetarpoet eller arbetarrörelsepoet? Eller både och?

Rasks avslutande omdöme om boken gillar jag skarpt: "ett gediget verk som jag starkt rekommenderar".

Recension i Aftonbladet av Kampdiktare i folkhemmet

 Idag kom den första recensionen av min nya bok, Kampdiktare i folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin. Det är ingen mindre än Rasmus Landström – den samtida litteraturkritiker som kan allra mest om arbetarlitteraturen – som skrivit och recensionen står att läsa i Aftobladet.

Landström fokuserar särskilt på Sjödins politiska relevans. Såhär avslutas recensionen:

En ung generation som väckts till liv av Bernie Sanders tal om ”demokratisk socialism” kunde gott läsa på honom på nytt. Kanske skulle de upptäcka att hans dikter om människovärde och arbetsrätt stiger som frisk luft ur stålverk och arbetsbaracker.

Sjödin är kort sagt en perfekt försångare för en ung vänster som fantiserar om en ny giv och drömmer mardrömmar om marknadshyror.

För att läsa, klicka här.