1949 gav Stig Sjödin ut diktsamlingen Sotfragment på Bonniers. Det var hans tredje bok på landets finaste förlag, och med den fick han sitt definitiva genombrott som poet. Det är också framför allt det verket som gett honom en central position i den arbetarlitterära traditionen.
Samma år publicerade Sjödin – tillsammans med sin gode vän Stig Carlson – också ett annat verk, nämligen Från Nordsjön till Kap: En rapsodi om sjömanslivets helg och söcken, sådant det avtecknar sig i ny svensk dikt. Det innehåller ett urval dikter om sjömansliv, varav flera är skrivna av Harry Martinson och Josef Kjellgren, samt en serie korta förklarande texter.
Detta verk gavs inte ut av Bonniers, utan av Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund. Och tanken var att det skulle läsas upp av en ensemble vid SSU-möten.
Mig veterligen har Från Nordsjön till Kap inte ägnats någon som helst uppmärksamhet av litteraturkritiker eller -forskare. Och det är synd. Sjödin var nämligen i allra högsta grad aktiv som poet inom arbetarrörelsen. Han publicerade sig exempelvis flitigt i fackförbundspressen och skrev många diktverk som framfördes vid möten inom arbetarrörelsen. Om man bara studerar det han gav ut på Bonniers kommer man alltså att missa en stor del av hans författarskap.
Samma sak gäller också många andra arbetarförfattare. Men, i just Sjödins fall är det särskilt dumt att göra skillnad på de förlagsutgivna diktsamlingarna och det han publicerade i arbetarrörelsen. När han på 1970-talet åter började ge ut diktsamlingar på Bonniers, efter ett uppehåll på tio år, hade hans poetiska idiom förändrats avsevärt. Jag tror att det var resultatet av ett poetiskt experimenterande som utförts just i arbetarrörelsen. Till det kan jag förhoppningsvis återkomma framöver...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar