Ingvild H. Rishøi är en mycket skicklig novellförfattare. Hennes språk är vackert, hennes berättelser är mästerligt komponerade, hon förmår ge sina karaktärer stort psykologiskt djup och hon drar snabbt in läsarna mycket i de världar hon skildrar. Dessutom har hon en skarp blick för sociala förhållanden.
De tre berättelserna i Vinternoveller (som nyligen översatts till svenska – jag har dock läst boken på norska) handlar om socialt utsatta människor: en fattig ensamstående mor, en man som just kommit ut ur fängelset och en ung kvinna som tvingas ta hand om sina yngre halvsyskon eftersom deras mor inte klarar av det.
Alla har relationer till människor i andra samhällsklasser. Den fattiga mamman får hjälp av en välbeställd främling, han som suttit i fängelse har barn med en kvinna ur ett annat samhällsskikt och den unga kvinnan i den dysfunktionella familjen blir vän med en rik klasskamrat.
Dessa relationer präglas av god vilja från de privilegierades sida, men också av svårigheter att förstå de socialt utsattas perspektiv, och – ibland – också av oavsiktliga kränkningar. Genom att beskriva dessa relationer ger Rishøi en intressant och mycket skickligt utförd skildring inte bara av social utsatthet, utan centrala mekanismer i det samtida klassamhället.
Dessutom skildrar hon solidaritet och vänlighet så vackert att man nästan vill gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar