Anamarija Todorov, Fröken Forever

I Fröken Forever skildrar Anamarija Todorov mänskliga relationer med utgångspunkt i omsorgsarbete på en förskola. Relationen mellan pedagog och barn är naturligtvis central, men även de mellan personal och föräldrar och mellan kollegor uppmärksammas. Dessutom beskrivs klassrelationen mellan dem som arbetar i omsorgen och deras chefer (samt, i något fall, de kapitalister som tjänar pengar på omsorgsarbetet).
Den arbetarklassverklighet som Todorov skildrar utmärks bland annat av en dålig arbetsmiljö som leder till förslitningsskador, stress på grund av underbemanning, dålig lön och osäkra arbetsvillkor. Men den inbegriper också upplevelser av att ses ner på, eller inte ses alls, som i dikten nedan, som leder tankarna till såväl Stig Sjödin som Jenny Wrangborg:

Det är inte ovanan att tala i mobilen
varenda gång du stiger in,
inte heller att du knappt hälsar,
aldrig ler.

Det är inte blicken
du kastar ner från din takvåning
eller näsan
som skvallrar om att du betraktar oss
som biträden i en inrättning
som förtjänar reklamation.

Det är att du inte litar på oss.

"Alla vet hur man tar hand om barn", heter det i en av dikterna, "och alla undrar vad vi som tar hand / om barn i förskolan gör". Todorov beskriver – i dikter laddade med stark poetisk kraft – vad de gör, och under vilka villkor de gör det. Och därigenom omformar hon deras relation till oss andra.