torsdag 12 november 2009

Engelsk arbetarlitteratur

I boken Working-class Fiction from Chartism to Trainspotting (1997) beskriver Ian Haywood den engelska arbetarlitteraturens historia mot bakgrund av såväl den allmänna samhällsutvecklingen som arbetarklassens och arbetarrörelsens utveckling i England under de senaste 150 åren.

Som akademiskt verk har boken en hel del svagheter. Exempelvis saknas en mer ingående diskussion av hur Haywood definierar fenomenet arbetarlitteratur och av hur han förstår relationen mellan litteraturhistorien och dess sociala/ekonomiska kontext. Men som introduktion till en intressant och (åtminstone för mig) relativt okänd arbetarlitterär tradition fungerar boken alldeles utmärkt.Bland det jag fäste mig mest vid under läsningen var att arbetarlitteraturen tidvis tycks ha haft en mycket stark ställning i England. Haywood menar rent av att åren kring decennieskiftet 1960 kan betraktas som "a golden age of working-class literature" - "a period of unprecedented cultural dominance for working-class writing and representations of working-class life" (s. 93 f.). Som exempel på viktiga arbetarförfattare från denna period nämner han John Brain, Alan Sillitoe, Stan Barstow, David Storey och Keith Waterhouse.

En annan intressant sak i Haywoods bok är resonemangen om hur arbetarförfattare ständigt varit tvungna att försöka anpassa borgerliga litterära former för proletära ändamål. När Chartisterna började skapa litteratur var den brittiska romankonsten exempelvis "deeply biased against reflecting a working-class perspective on society", vilket innebar att chartistförfattarna blev tvungna att försöka omskapa själva romanformen. Och när Robert Tressell skrev den kanske mest kända engelska arbetarromanen - The Ragged Trousered Philantropists (1914) - tvingades han brottas med en romangenre som utvecklats för att representera individuella erfarenheter, snarare än de politiska och ekonomiska processer som han ville skildra. Detta tror jag är någonting som borde undersökas ytterligare, inte minst eftersom det riktar uppmärksamheten mot någonting som ofta glöms bort: att arbetarförfattarna inte bara fört in nya motiv i litteraturen utan också bidrag till förnyelse av de litterära formerna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar