Readme

Idag medverkade jag vid konferensen Readme, som i år hade temat "utanförskap". Min medverkan hade formen av ett kort samtal med Anders Mildner om vilken relevans kunskap om arbetarförfattarnas genombrott i början av 1900-talet kan ha för diskussioner om dagens litterära utanförskap.
Som ett led i mina förberedelser skrev jag i går en sammanfattning av vad jag ville få sagt:

Läsning och skrivande är inte bara nyttiga färdigheter.

Att bli en läsande och skrivande människa är att bli någon annan. Och det innebär också att man betraktas på ett annat sätt.

Just det här med hur vi ser på varandra är någonting som jag tycker att vi ska uppmärksamma mer när vi pratar om läsning och utanförskap.

Jag tycker också att vi bör bli bättre på att sätta in frågan i ett historiskt perspektiv.

På 1920-talet inträffade någonting som man brukar kalla parnassens demokratisering.

Tidigare hade i stort sett alla författare kommit från överklassen. De hade haft studentexamen och universitetsstudier i ryggen när de började skriva böcker.

Nu började dock författarkårens sociala sammansättning att ändras, i ganska rask takt. Även människor ut arbetarklassen blev författare.

Ur denna sociala förändring kom med tiden också en litterär förändring. Arbetarlitteraturen växte fram som en central strömning i den svenska nationalliteraturen.

Detta var dock inte någon okontroversiell utveckling. Många borgerliga kritiker protesterade.

En av dem protesterade mest högljutt var litteraturkritikern Sven Stolpe. Han menade att enbart akademiker kunde skapa stor litteratur.

Denna synpunkt bottnar i otäck människosyn. Stolpe avfärdade nämligen inte arbetarlitteraturen på grund av hur de litterära verken såg ut. Istället hävdade han att den skulle vara undermålig på grund av vem som skapat den. Arbetarna, menade han, skulle aldrig kunna skapa stor litteratur.

Därmed förvägrade Stolpe arbetarklassen mänsklighet. Att vara människa är nämligen inte bara att andas, äta och arbeta. Det är också att tänka och älska. Och det är också att vara delaktig i kulturen, inklusive litteraturen.

Att försöka bryta människors utanförskap i förhållande till litteraturen är att försöka hävda mänsklighet där denna förnekas.

Därför är det deprimerande att ambitionerna ofta är så låga. Många läs- och skrivfrämjande projekt handlar om att folk ska börja låna böcker på biblioteket, berätta sin historia på någon hemsida, eller lära sig att skriva en insändare eller ett CV.

Det är viktiga saker. Men det är viktigt att också bryta ner den ambitiösa litteraturens gränser och göra det möjligt för alla att bli läsande och skrivande människor i mer kvalificerad mening.

Detta är naturligtvis svårt. Men det var ännu svårare förr. Många av de arbetarförfattare som slog igenom på 30-talet kom exempelvis ur utanförskap som var värre än det som finns idag.

Harry Martinson såldes till exempel som barn till lägstbjudande. Ändå blev han senare såväl hedersdoktor som ledamot av svenska akademien och Nobelpristagare. Många av hans kollegor kom ur statarklassen, vars sociala och kulturella efterblivenhet var monumental. Ingen av 30-talets arbetarförfattare hade gått särskilt länge i skolan.

Hur kom det sig då att så många kunde ta sig från extremt utanförskap till litteraturens finrum?

Naturligtvis var det ett resultat av kamp. En insats bland många i denna kamp var att man i statarnas fackförbundstidning, Lantarbetaren, hade en mycket ambitiös kultursida. Den signalerade att statarna faktiskt inte var något annat slags människor än de som hade tid och råd att syssla med kultur och litteratur. Och den signalen riktades både mot kritiker som Stolpe och mot statarna själva.

Det är denna typ av offensiv kamp som krävs om vi ska kunna bryta det litterära utanförskapet, som också är ett utanförskap från själva mänskligheten.

De idéer jag försökte föra fram på konferensen har också presenterats på Malmö högskolas hemsida.