Följande funderingar kring förhållandet mellan en scen i Ivar Lo-Johanssons roman Godnatt, jord (1933) och August Malmströms målning Grindslanten (1885) är ett utdrag ur den artikel om barnet i 30-talets arbetarlitteratur som jag håller på att skriva tillsammans med Sandra Mischliwietz.
I Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord finns en scen som skildrar hur statarbarnen försöker tjäna några ören genom att öppna en grind för förbifarande vagnar: ”En gång hade en främmande spottat i gruset framför ett par nakna statarpojksben. Det skreks svordomar efter vagnen, när den avlägsnat sig så långt, att de inte kunde höras. […]. Efter den dagen spottade alla barnen i sanden, då den åkande inte singlade ned två öre.”
Genom beskrivningen av barnen som statarbarn (exempelvis genom användandet av ordet ”statarpojksben”) framhäver Lo-Johansson att scenen inte bara beskriver ett förhållande mellan barn och vuxna, utan att detta förhållande också är ett klassförhållande. Att föröka tjäna några ören genom att öppna en grind för en droska är en aktivitet för arbetarbarn, inte för borgerliga barn. Och de som kastar slantar till statarbarnen (eller, som underlåter att göra detta) hör till en annan klass än såväl statarbarnen som deras föräldrar.
Detta förhållande accentueras bland annat av betonandet av avståndet mellan barnen på marken och de resande i vagnen.
Framför allt är det dock i jämförelse med August Malmstöms målning Grindslanten som Lo-Johanssons accentuerande av klassmotsättningar blir tydligt. I Malmströms målning, som utan tvekan utgör en viktig intertext till scenen i Godnatt, jord, slåss barnen om en grindslant. Den vagn från vilken slanten kastats spelar ingen viktig roll i målningen, den är redan på väg att försvinna i fjärran. Istället betonas kampen mellan barnen.
Även i Godnatt, jord ligger fokus på barnen. Men medan Malmström betonar deras inbördes kamp skildrar Lo-Johansson dem som ett solidariskt kollektiv som hålls samman av gemensamma ekonomiska intressen. Och det som konstituerar detta kollektiv är barnens relation till de resande, en relation som är en klassrelation.
Dessutom understryks i denna scen statarbarnens kollektiva motstånd mot de resandes godtycke. När betalningen uteblir kan de visserligen inte göra mer än att spotta i sanden och skrika några okvädningsord som de resande inte kan höra. Men i jämförelse med föräldrarnas underdåniga konsvervatism – som kan illustreras med med deras ovilja att understödja agitatorn Bonténs försök att utmana godsägaren – framstår denna symboliska motståndshandling ändå som tämligen radikal.
I Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord finns en scen som skildrar hur statarbarnen försöker tjäna några ören genom att öppna en grind för förbifarande vagnar: ”En gång hade en främmande spottat i gruset framför ett par nakna statarpojksben. Det skreks svordomar efter vagnen, när den avlägsnat sig så långt, att de inte kunde höras. […]. Efter den dagen spottade alla barnen i sanden, då den åkande inte singlade ned två öre.”
Genom beskrivningen av barnen som statarbarn (exempelvis genom användandet av ordet ”statarpojksben”) framhäver Lo-Johansson att scenen inte bara beskriver ett förhållande mellan barn och vuxna, utan att detta förhållande också är ett klassförhållande. Att föröka tjäna några ören genom att öppna en grind för en droska är en aktivitet för arbetarbarn, inte för borgerliga barn. Och de som kastar slantar till statarbarnen (eller, som underlåter att göra detta) hör till en annan klass än såväl statarbarnen som deras föräldrar.
Detta förhållande accentueras bland annat av betonandet av avståndet mellan barnen på marken och de resande i vagnen.
Framför allt är det dock i jämförelse med August Malmstöms målning Grindslanten som Lo-Johanssons accentuerande av klassmotsättningar blir tydligt. I Malmströms målning, som utan tvekan utgör en viktig intertext till scenen i Godnatt, jord, slåss barnen om en grindslant. Den vagn från vilken slanten kastats spelar ingen viktig roll i målningen, den är redan på väg att försvinna i fjärran. Istället betonas kampen mellan barnen.
Även i Godnatt, jord ligger fokus på barnen. Men medan Malmström betonar deras inbördes kamp skildrar Lo-Johansson dem som ett solidariskt kollektiv som hålls samman av gemensamma ekonomiska intressen. Och det som konstituerar detta kollektiv är barnens relation till de resande, en relation som är en klassrelation.
Dessutom understryks i denna scen statarbarnens kollektiva motstånd mot de resandes godtycke. När betalningen uteblir kan de visserligen inte göra mer än att spotta i sanden och skrika några okvädningsord som de resande inte kan höra. Men i jämförelse med föräldrarnas underdåniga konsvervatism – som kan illustreras med med deras ovilja att understödja agitatorn Bonténs försök att utmana godsägaren – framstår denna symboliska motståndshandling ändå som tämligen radikal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar