Om Lundberg i Clarté

I senaste numret av Clarté (2011:2) har jag skrivit en artikel om Kristian Lundbergs ambivalenta förhållande till den arbetarlitterära traditionen och om de politiska dimensionerna av frågan "Vem är arbetarförfattare?". Så småningom kommer artikeln att dyka upp på webben, och då publicerar jag naturligtvis en länk. Men självklart rekommenderar jag varmt att man unnar sig en prenumeration på denna utmärkta tidskrift.

Rapport från Münster 3: Swedenmark sammanfattar

På LO-Tidningens hemsida har John Swedenmark skrivit en utmärkt sammanfattning av vad som diskuterades på konferensen "Skandinavische Sub/Kulturen als gesellsachaftlische Praxis". För att läsa, klicka här. Och för er som inte vill/orkar läsa bjuder jag här på det allra bästa i Swedenmarks artikel, nämligen den snygga bilden på mig (och John):

En proletär grindslant

Följande funderingar kring förhållandet mellan en scen i Ivar Lo-Johanssons roman Godnatt, jord (1933) och August Malmströms målning Grindslanten (1885) är ett utdrag ur den artikel om barnet i 30-talets arbetarlitteratur som jag håller på att skriva tillsammans med Sandra Mischliwietz.
I Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord finns en scen som skildrar hur statarbarnen försöker tjäna några ören genom att öppna en grind för förbifarande vagnar: ”En gång hade en främmande spottat i gruset framför ett par nakna statarpojksben. Det skreks svordomar efter vagnen, när den avlägsnat sig så långt, att de inte kunde höras. […]. Efter den dagen spottade alla barnen i sanden, då den åkande inte singlade ned två öre.”
Genom beskrivningen av barnen som statarbarn (exempelvis genom användandet av ordet ”statarpojksben”) framhäver Lo-Johansson att scenen inte bara beskriver ett förhållande mellan barn och vuxna, utan att detta förhållande också är ett klassförhållande. Att föröka tjäna några ören genom att öppna en grind för en droska är en aktivitet för arbetarbarn, inte för borgerliga barn. Och de som kastar slantar till statarbarnen (eller, som underlåter att göra detta) hör till en annan klass än såväl statarbarnen som deras föräldrar.
Detta förhållande accentueras bland annat av betonandet av avståndet mellan barnen på marken och de resande i vagnen.
Framför allt är det dock i jämförelse med August Malmstöms målning Grindslanten som Lo-Johanssons accentuerande av klassmotsättningar blir tydligt. I Malmströms målning, som utan tvekan utgör en viktig intertext till scenen i Godnatt, jord, slåss barnen om en grindslant. Den vagn från vilken slanten kastats spelar ingen viktig roll i målningen, den är redan på väg att försvinna i fjärran. Istället betonas kampen mellan barnen.
Även i Godnatt, jord ligger fokus på barnen. Men medan Malmström betonar deras inbördes kamp skildrar Lo-Johansson dem som ett solidariskt kollektiv som hålls samman av gemensamma ekonomiska intressen. Och det som konstituerar detta kollektiv är barnens relation till de resande, en relation som är en klassrelation.
Dessutom understryks i denna scen statarbarnens kollektiva motstånd mot de resandes godtycke. När betalningen uteblir kan de visserligen inte göra mer än att spotta i sanden och skrika några okvädningsord som de resande inte kan höra. Men i jämförelse med föräldrarnas underdåniga konsvervatism – som kan illustreras med med deras ovilja att understödja agitatorn Bonténs försök att utmana godsägaren – framstår denna symboliska motståndshandling ändå som tämligen radikal.

Svensk arbetarlitteratur betraktad från Münster

Snart är min "Gastdozentur" i Münster slut. Det har varit oerhört lärorirkt och inspirerande att forska och undervisa här. Inte minst har det varit spännande att få diskutera svensk arbetarlitteratur med tyska forskare och studenter, som ibland har en litet annan syn än svenskar på denna litteratur.
Just nu skriver jag tillsammans med Sandra Mischliwietz, som är doktorand här i Münster, en artikel om "barnet i svensk arbetarlitteratur". Jag tror säkert att artikeln kan bli bra, men framför allt gillar jag att skriva den tillsammans med en annan forskare.
Inom akademin brukar man nämligen främst diskutera sådant som är färdigt. Och då blir diskussionerna sällan särskilt konstruktiva, eftersom det ju är svårt att revidera redan publicerad forskning. Dessutom råder det ju ofta konkurrens mellan forskare, vilket i allmänhet också begränsar diskussionernas konstruktivitet...
När man forskar gemensamt är man emellertid inte konkurrenter. Istället har man ett gemensamt intresse av att forskningen ska bli så bra som möjligt. Därför blir diskussionerna mer konstruktiva.
En annan fördel med att samarbeta med andra forskare är att man tvingas ifrågasätta sina egna käpphästar. Jag har exempelvis läst Romanen om Olof ganska många gånger och har därför en ganska klar bild av hur man ska förstå den. Men när jag ska tolka Johnsons text tillsammans med någon annan upptäcker jag snart att det finns massor av saker jag aldrig sett, eftersom mina utgångspunkter, intressen och erfarenheter begränsar min läsning.
I Münster har min syn på svensk arebtarlitteratur alltså förändrats. Dels har jag insett att denna litteratur ser litet annorlunda ut när den betraktas från en skandinavistisk institution i utlandet, dels har det nära samarbetet med en annan forskare fått mig att se nya saker i texter som jag trodde att jag var mer eller mindre färdig med. Nu hoppas jag bara att jag lyckas ta med mig dessa erfarenheter hem så att de kan berika min forskning även efter att äventyret i Münster avslutats.

Eftertankar om gröthinken

John Swedenmarks föredrag om synekdoke och klasskildring (se blogginlägget från 1 juli) har fått min hjärna att gå på högtryck i två dygn. Här kommer några eftertankar:

1. Det faktum att klass så ofta skildras på "omvägar" i arbetarlitteraturen, via en "världande" detalj, bör sättas in i ett större sammanhang. Antagligen hänger det samman med att de dominerande estetiska idealen oftast nedvärderat den "direkta" klasskildringen, samt med att fenomenet klass i alla klassamhällen varit tabu. Dessa båda förhållanden har inneburit att det aldrig funnits något redan tillgängligt språk som arbetarförfattarna kunnat använda för att skriva om klass. Alltså har "omvägen" blivit den enda framkomliga vägen. (Vilket antagligen varit en välsignelse för arbetarlitteraturen.)

2. Den retoriska modellen pars pro toto (del för helhet), som är den kanske vanligaste formen för synekdoke, bygger i normalfallet på att det som sägs redan är känt. Om man hävdar att någon är "fjorton vårar gammal" förutsätts det vara bekant för åhörarna att våren är en del av året och att året också består av somrar, höstar och vintrar. En "världande" detalj skapar dock den helhet den representerar. Detta understryker att arbetarlitteraturen "producerar", snarare än "representerar" klass.

Swedenmarks idéer kommer säkert att slingra sig in i min forskning framöver. Det ska bli intressant att se i vilken riktning de leder mig.

Rapport från Münster 2: Försvunna arbetare

Vid konferensen "Skandinavische Sub/Kulturen als Gesellschaftlische Praxis" höll Sandra Mischliwietz ett föredrag med rubriken "'Finns det inga arbetare?' Vom 'seltsammen Tod der Klasse'".

Mischliwietz behandlade - med utgångspunkt i samtida arbetarlitteratur som Åsa Linderborgs Mig äger ingen och Susanna Alakoskis Svinalängorna - hur arbetarförfattarna förhåller sig till idéer om att klass inte längre skulle spela spela någon viktig roll i det postindustriella samhället.

I den doktorsavhandling som hon är i färd med att skriva ägnar sig Mischliwietz åt barnet i 30-talets arbetarlitteratur. Det ska bli spännande att få ta del av hennes forskning framöver. Och det var glädjande att hennes föredrag togs emot med så stort intresse vid konferensen.

Rapport från Münster 1: Gröthinken och arbetarklassen

Vid konferensen "Skandinavische Sub/Kulturen als gesellschaftliche Praxis" som hölls i Münster 30 juni-1 juli talade John Swedenmark under rubriken "Gröthinken och andra klassmarkörer: Synekdoke som grundläggande trop i klasskildringen. Exempel från svensk och isländsk samtidslitteratur".Den grundläggande tesen var att detaljer - exempelvis en hink full med gröt, en plånbok, en kockkniv etc. - kan fungera som "världande" i litterära klasskildringar: att de kan öppna en väg in till ett större sammanhang där klass spelar roll.

Allra intressantast var, enligt min uppfattning, Swedenmarks analys av en dikt av Elsie Johansson. Swedenmark visade att Johansson både arbetar med "världande" detaljer, och med detaljer som inte "världar", utan snarare snarare kan beskrivas som "fattigdomskitsch".

Denna distinktion kan jämföras med Fredric Jamesons resonemang i boken Postmodernism om att äldre konst ofta samspelar med en historisk kontext, medan postmodern konst oftare arbetar med "pastisch" och "simulacrum" och därmed avlägsnar sig från de historiska sammanhang där fenomenet klass existerar. (Om detta har jag skrivit i uppsatsen "From Industrial to Colorful".)

Jag tror att man kan se Johanssons dikt som ett uttryck för medvetenhet om och ett synliggörande av att arbetarlitteraturens användande av synenkdoke för att skildra klass står i ett spänningsfullt förhållande till en i vår tid stark ideologisk tendens, nämligen den som går ut på att gömma klass bakom en kitschig yta.