Liv Strömquist, Uppgång och fall

På senare tid har jag ägnat mig en hel del åt politiska serier. Som man kunnat läsa här på bloggen har jag bland annat recenserat Daria Bogdanskas Wage Slaves. Snart kommer det också att publiceras en artikel där jag bland annat tar upp Hanna Peterssons serie "Pigan", och i november öppnar en utställning om "kvinnor, kultur och klasskamp" på Orkanenbiblioteket som jag hjälpt till att göra och som bland annat uppmärksammar just Petersson och Bogdanska. Jag håller också på att skriva en artikel om Kate Evans seriebiografi om Rosa Luxemburg: Red Rosa. Allt detta kommer jag naturligtvis att beräta mer om på blogen framöver. Redan nu skulle jag dock vilja dela med mig av några tankar som väckts av Liv Strömqvists senaste album: Uppgång och fall. Det handlar i allra högsta grad om klass och klasspolitik, till exempel i avsnittet "Clueless i klassamhället", där Strömquist gör ett intressant litteraturkritiskt påpekande: att arbetarklassen bara omnämns tre gånger på 596 sidor i Karl-Ove Knausgårds Min Kamp 2. Enligt Strömquist är detta ett exempel på att mycket kultur "skapas utifrån medelklassens utgångspunkt". I avsnittet "Göra rätt" begår Strömquist dock självkritik. Att moralisera över romaner tas nämligen upp på ett exempel på sådant som vänstern borde ägna sig mindre åt. Istället borde man bekämpa kapitalismen, menar Strömquist. Just kritiken av en vänster som slutat vara antikapitalistisk ges stort utrymme i Uppgång och fall. Med hjälp av tänkare som Wendy Brown, Beverley Skeggs och Friedrich Nietzsche ger Strömquist den medelklassiga moral- och identitetsvänstern en välbehövlig käftsmäll, inlindad i en hälsodam dos humor. Ibland sägs det att serier är ett bra propagandaredskap för att de skulle vara mer lättillgängliga än exempelvis romaner eller politiska traktat. Personligen tror jag att mediets politiska potential främst hänger samman med att serier brukar vara roliga. Och Strömquists seriealbum är hur roligt och hur politiskt skarpslipat som helst.

Min Moa

I torsdags såg jag Teater Stenbäralands föreställning "Min Moa" på Poeten på Hörnet i Malmö. Den utgörs av en monolog om Moa Martsinsons liv, som framförs av Rosie Hennig och ackompanjeras på banjo av Mats Henning. Efter att ha sett föreställningen inser man att Moa Martinsons liv och hennes litterära karriär är minst lika intressanta som hennes verk. Att en kvinnlig proletär, född 1890, kunde bli en av våra största författare är anmärkningsvärt, och att hon lyckades hantera all sorg hon fick uppleva under sitt liv är beundransvärt. Den som får chansen att se "Min Moa" bör ta den.

Helena María Viramontes, Under the Feet of Jesus

Nobelpristagaren John Steinbecks Vredens druvor (1939) är antagligen den mest kända amerikanska arbetarskildringen någonsin. Den handlar om fattiga migrantarbetare som skördar frukt i Kalifornien. Det gör också en av de mest uppmärksammade samtida amerikanska arbetarromanerna: Helena María Viramontes Under the Feet of Jesus (1995). Medan Steinbeck skildrar "okies" – proletariserade bönder från Oklahoma på 1930-talet – skriver Viramontes om fattiga latinamerikanska lantarbetare idagens USA. Likheterna mellan dessa båda grupper är faktiskt ganska stora. Men de båda romanerna skiljer sig rejält åt. Vredens druvor är en tjock realistisk roman, medan Under the feet of Jesus är en kort bok i vilken författaren arbetar med andra grepp än realismens: växlande berättarperspektiv, symbolik, parallellismer etc. Ändå är den i hög grad realistisk. En scen mot slutet av boken som skildrar ett besök hos en läkare ger exempelvis en oerhört drabbande och övertygande bild av fattigdom och dess konsekvenser. Dessutom innehåller romanen – likt många andra arbetarromaner – ett intressant metaperspektiv, som bland annat kommer till uttryck i följande skildring av hur det är att skörda vindruvor:

Carrying the full basket to the paper was not like the picture on the red raisin boxes Estrella saw in the markets, not like the woman wearing a fluffy bonnet, holding out the grapes with her smiling, ruby lips, the sun a white orange behind her. The sun was white and it made Estrella's eyes sting like an onion, and the baskets of grapes resisted her muscles, pulling their magnetic weight back to the earth. The woman with the red bonnet did not know this.

Genom att kontrastera huvudpersonens – den trettonåriga Estrellas – perspektiv på skördearebtet mot det som ges av kapitalisterna som så småningom säljer russinen hon framställer positionerar Viramontes sin skildring socialt, som arbetarlitteratur.