Renegaten Larsson

Leon Larsson är en av de viktigaste figurerna i den svenska arbetarlitteraturens historia. Han var den kanske allra mest populäre och begåvade poeten inom arbetarrörelsen under det tidiga 1900-talet. Han var också en av de första autodidakta arbetarförfattarna som lyckades vinna erkännande bland borgerliga kritiker och läsare. Dessutom hör han till de arbetarförfattare som kom att stämplas som renegat, avfälling.

Under de senaste åren har man kunnat notera ett ökat intresse för Leon Larsson. Bland annat har många av hans tidiga kampdikter getts ut av förlaget Vertigo i samlingen Hatets sånger och själv har jag skrivit om honom bl.a. i boken Arbetarlitteratur, samt i artikeln "Renegaten och arbetarlitteraturens gränser".

Nu har så Elin Lindqvist - som är barnbarnsbarn till Leon Larsson - skrivit en roman om honom (Facklan - en roman om Leon Larsson, Piratförlaget). Som roman betraktat är den kanske inget mästerverk. Bland annat känns dialogen ibland litet uppstyltad, och emellanåt blir det obalans mellan viktigheter och oviktigheter. Men Lindqvist har onekligen gjort gedigen research och det levnadsöde hon presenterar är i allra högsta grad fascinerande.

Leon Larsson var nämligen inte bara en intressant författare utan även en ytterst komplex personlighet. Och hans livshistoria innehåller mängder av dramatik. Några exempel: Han sattes i fängelse för mordbrand vid femton års ålder; han planerade tillsammans med finska revolutionärer att spränga två banker; han emigrerade till Amerika efter att ha fingerat ett bombattentat mot sig själv; han blev änkling innan han fyllt 30; han begravdes så småningom i LO-ordföranden Herman Lindqvists familjegrav.

Förhoppningsvis leder Lindqvists roman till att fler får upp ögonen för Leon Larssons diktning. För den är minst lika intressant som hans levnadsöde.

Grattis Beata!

Beata Agrell, professor i litteraturvetenskap och arbetarlitteraturkännare, har fyllt 65. Med anledning därav har hon förärats en festskrift med titeln Tilltal och svar. Tyvärr ägnar få av de medverkande skribenterna - med undantag för Gunnar D. Hansson, som skriver om en outgiven roman av Lars Ahlin - särskilt mycket uppmärksamhet åt arbetarlitteraturen. Men i slutet av boken finns en förteckning över vad Beata själv skrivit i ämnet. Följande anbefalles för alla som intresserar sig för den tidiga arbetarlitteraturen:
"Gömma det lästa i sitt inre. Fromhet och klasskamp i tidig arbetarprosa", Ord & Bild 2003:4, s. 66-77.
"Föråldrad litteratur och historiska läsarter - exemplet tidig arbetarlitteratur", Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborgs Årsbok 2005, red. P. Hallberg, Göteborg 2005, s. 52-53.
"In search of legitimacy: class, gender and moral discipline in early Swedish working-class literature", Fazination des Illegitimen. Alterität in Konstruktionen von Genealogie, Herkunft und Ursprünglichkeit in den skandinavischen Literaturen seit 1800, re. C. Gestrich och T. Mohnike, Würzburg 2007, s. 103-117.

Amerikanska arbetarskildrare 11: Gig

Boken Gig: Americans talk about their jobs, som gavs ut första gången år 2000 och innehåller intervjuer med över hundra människor med olika yrken, är en uppföljare till Studs Terkels Working från 1972 (Se blogginlägget från 29 maj). Men när man jämför böckerna är det i första hand skillnaderna mellan dem som är iögonenfallande. Framför allt slås man över hur den bild av amerikanskt arbetsliv som framträder i Terkels intervjuer är så mycket mer komplex än den som presenteras i Gig. Medan de arbetare som kom till tals i Working ofta reflekterade över frågor om makt, orättvisa, status etc. i arbetslivet, och dessutom relaterade sina arbeten till såväl livet i stort som olika samhällsförhållanden, tycks de som intervjuats i Gig mest vara intresserade av att beskriva vad de gör. Detta innebär bland annat att frågor om klass, som har en framträdande roll i Working, inte ges särskilt stort utrymme i Gig (åtminstone inte explicit). Denna skillnad kan naturligtvis ha många orsaker. Exempelvis skulle den kunna bero på att det amerikanska arbetslivet förändrats under de senaste decennierna, eller på att folk idag har en annan syn på sin jobb. Men den mest troliga förklaringen är nog att Terkel hade en mer komplex syn på arbete än de journalister som som gjort intervjuerna i Gig, och att han därför lyckades få sina "intervjuoffer" att ge en mer mångfacetterad bild av sina jobb. Ändå är Gig en mycket läsvärd bok. För även om man kan bli litet irriterad över att många av intervjuerna är litet ytliga är det naturligtvis spännande att få en inblick i så skiftande yrken som stålverksarbetarens, knarkhandlarens, floristens, strippans och sjuksköterskans.

För mer info om Gig, se förlagets hemsida.