Björn Ranelid som arbetarförfattare?

 Jag får ofta frågan om en viss författare är arbetarförfattare. För det mesta gäller det författare som hittills inte betraktats så – annars skulle frågan ju inte vara särskilt intressant.

Jag gillar dessa frågor, för de ger mig en anledning att vrida och vända på begreppet arbetarförfattare och att testa dess betydelsepotential. Dessutom är det kul att läsa litterära verk "som om de vore arbetarlitteratur". Inte sällan framstår de nämligen då i ny dager. (Beata Agrell har lanserat termen "arbetarlitteraritet" som beteckning på någonting som kan aktualiseras i läsningen av verk som inte nödvändigtvis måste betraktas som hemmahörande i den arbetarlitterära traditionen, eller som inte uppfyller olika definitioner av fenomenet arbetarlitteratur.)

Idag fick jag ett nytt uppslag. I en intervju i Dagens ETC presenterar sig nämligen Björn Ranelid som arbetarförfattare: 

Egentligen borde han kallas arbetarförfattare. Det tycker Björn Ranelid som i sina romaner ofta återkommer till sociala orättvisor. I boken ”Tyst i klassen!” tecknas exempelvis bilden av ett segregerat Malmö, från 40-talets fattigdom till 60-talets omvandlingsprocesser då nödbostäderna revs och invånarna fick flytta till det då nybyggda Rosengård. Huvudpersonen Kristina, som växer [upp] i en fattig familj och senare gör en klassresa, bygger på en av Björn Ranelids skolkamraters liv.

– Jag försöker alltid utgå ifrån sanningen och det jag själv kan: 47 kvadratmeter, fem personer. Min pappa var ensamförsörjare tills mamma var 40 år. Men hon var en trollkonstnär, för jag upplevde aldrig att vi var fattiga.

Så nu får jag kanske ge mig på hans författarskap – som jag hittills knappt läst – med arbetarlitterära glasögon. Det kan nog bli kul.

Arbetarrörelsen som kulturrörelse

 Den som intresserar sig för arbetarlitteraturens historia upptäcker snart att arbetarrörelsen varit en kulturrörelse där litteraturen hållits högt. Många arbetarförfattare var först läsande arbetare som mötte litteraturen inom arbetarrörelsen, exempelvis vid poesiuppläsningar i samband med möten eller vid folkhögskolekurser. Arbetarrörelsens litterära offentlighet – framför allt dess press och förlag – har utgjort en oerhört viktig infrastruktur för spridandet av arbetarlitteratur (och annan litteratur) inom arbetarklassen. 

Många av arbetarrörelsens politiska företrädare har också inspirerats av skönlitteraturen. Det mest kända exemplet är kanske att Ernst Wigforss framhöll Viktor Rydberg som inspirationskälla. Det var snarare "Den nya Grottsången" än Marx Kapitalet som gjort honom till socialist, påstod han i sina memoarer. Erlander och Palme bjöd också in författare till diskussionsmöten för att se om man på något sätt skulle kunna knyta dem till arbetarrörelsen.

Idag är den svenska arbetarrörelsen inte längre någon kulturrörelse. Det brukar vi som har hjärtat till vänster och intresserar oss för litteratur påpeka så ofta vi får chansen. Vi brukar också hävda att detta är ett av det stora problemen med dagens arbetarrörelse. 

I allmänhet upplever vi dock inte att vi får så mycket gensvar. Därför är det mycket trevligt att socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson, som tidigare varit kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, i en krönika i Göteborgs-Posten skriver om hur skönlitteraturen kan fungera som inspirationskälla inom arbetarrörelsen. 

Karin Smirnoff, Jag for ner till bror

 I november meddelades att Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2021 tilldelas Karin Smirnoff för den storsäljande romantrilogi som inleds med Jag for ner till bror (2018). I prismotiveringen står att författaren "förverkligat kollektivromanen som genre" och att hon skildrat människor som annars ofta förbises. Dessutom understryks att huvudpersonen, Jana Kippo, jobbar i hemtjänsten.

Jag har bara läst Jag for ner till bror. Men jag känner inte riktigt igen mig i prisjuryns beskrivning.

Någon skildring av förbisedda kollektiv hittar jag exempelvis inte. För romanen är inte realistisk, utan fanstastisk, eftersom fokus genomgående ligger på misshandel, mord, incest och okända familjerelationer medan det vardagliga lyser med sin frånvaro. Undantaget skulle möjligen vara Janas arbete i hemtjänsten, som verkligen ges en hel del utrymme. Men det är inte intressant i egen rätt, utan bara som någonting som gör det möjligt för huvudpersonen att titta in i hemmen hos människor som på olika sätt är inblandade i de skildrade hemskheterna.

Detta innebär inte att jag tycker att Jag for ner till bror skulle vara en särskilt dåligt roman. Tvärt om är den stilistisk stark, och innan hemskheterna och de överraskande släktskapsförhållandena blir så många att man börjar tappa intresset för dem är den dessutom litet spännande. Men någon kollektivskildring om förbisedda samhällsgrupper är den inte. Och därmed har jag svårt att se att den skulle föra vidare "den realistiska tradition som bar upp Ivar Lo-Johanssons förattarskap".