Snack i Lund

I går pratade jag, Philippe Bouquet, Fredrik Ekelund och Jimmy Vulovic (under ledning av Björn Larsson) om arbetarlitteratur vid SOL-centrum i Lund. Tyvärr kom det inte så många åhörare, men vårt samtal var i allra högsta grad stimulerande. Enligt uppgift kommer alla våra smarta infall att sammanfattas i LO-Tidningen av John Swedenmark. När den sammanfattningen publiceras kommer jag naturligtvis att publicera en länk.

Philippe Bouquet till Lund

I början av oktober kommer litteraturforskaren och översättaren Philippe Bouquet till Lund. Och onsdagen 5 oktober kommer han att delta i ett rundabordssamtal om arbetarlitteratur, under rubriken "Har arbetarlitteraturen någon framtid - eller ens en nutid?". Övriga medverkande är Fredrik Ekelund, Jimmy Vulovic, Torgny Karnstedt och jag. Arrangemanget går av stapeln klockan 17.00 i hörsalen på SOL-centrum i Lund.
Bouquet disputerade för drygt 30 år sedan på en avhandling om svensk arebtarlitteratur: L'individu et la société dans les oeuvres des romanciers prolétariens suédois ["Individen och samhället i de svenska arbetarförfattarnas verk"]. När jag var doktorand gick jag franskkurser på Komvux bara för att kunna läsa detta verk. Dock finns det även en starkt forkortad och populariserad version på svenska: Spaden och pennan.

H. C. Andersen som romantisk proletärdiktare

Jag har just läst Jens Andersens stora biografi över H.C. Andersen, som har den koncisa titeln Andersen: En biografi (Gyldendal 2005).

Andersen (diktaren H.C., alltså, inte biografen Jens) föddes i en fattig familj i Odense och blev med tiden en av 1800-talets mest uppburna författare. Och denna "klassresa" utgör ett viktigt tema i hans konstnärskap.

Litet tillspetsat skulle man kunna kalla Andersen för en romantisk proletärskald. När han som 14-åring kom till Köpenhamn inledde han sin karriär genom att på ett ytterst självmedvetet marknadsföra sig som ett barn ur de lägre klasserna. Romantikerna hävdade nämligen att barnet och "folket" stod i ett mer omedelbart förhållande till världen än andra, och att konstnärer därför gärna skulle vara såväl "barnsliga" som "folkliga".

Detta kan mycket väl jämföras med de svenska arbetarförfattarnas betonade under mellankrigstiden av att autodidakta proletärer var goda författarämnen eftersom de inte tyngdes av borgerlig kultur och akademisk bildning. Om detta har jag och Sandra Mischliwietz skrivit en en artikel om "barnet i 30-talets arbetarlitteratur" som lär dyka upp i en tidskrift i sinom tid.

Och frågan är om inte de svenska arbetarförfattarna lärt en hel del av Andersen. Han skildrade ju i "Kejsarens nya kläder" hur ett "barnsligt perspektiv" kan avslöja maktens uppblåsthet, och liknande idéer hittar man även hos författare som Moa Martinson, Eyvind Johnson och Ivar Lo-Johansson. (Även detta tar jag och Mischliwietz upp i vår artikel.) I "Flickan med svavelstickorna" skildras hur ett fattigt barn står ute i kylan och tittar in på överflödet i ett rikt hem. Samma scen hittar man ofta i den svenska kamppoesin från sekelskiftet 1900, liksom för övrigt i en modern arbetarroman som Svinalängorna. Dessutom tror jag bestämt att Lo-Johansson i Godnatt, jord låtit sig inspireras av "Dykungens dotter" (fast det får jag nog utveckla en annan gång...).