Eftertankar om gröthinken

John Swedenmarks föredrag om synekdoke och klasskildring (se blogginlägget från 1 juli) har fått min hjärna att gå på högtryck i två dygn. Här kommer några eftertankar:

1. Det faktum att klass så ofta skildras på "omvägar" i arbetarlitteraturen, via en "världande" detalj, bör sättas in i ett större sammanhang. Antagligen hänger det samman med att de dominerande estetiska idealen oftast nedvärderat den "direkta" klasskildringen, samt med att fenomenet klass i alla klassamhällen varit tabu. Dessa båda förhållanden har inneburit att det aldrig funnits något redan tillgängligt språk som arbetarförfattarna kunnat använda för att skriva om klass. Alltså har "omvägen" blivit den enda framkomliga vägen. (Vilket antagligen varit en välsignelse för arbetarlitteraturen.)

2. Den retoriska modellen pars pro toto (del för helhet), som är den kanske vanligaste formen för synekdoke, bygger i normalfallet på att det som sägs redan är känt. Om man hävdar att någon är "fjorton vårar gammal" förutsätts det vara bekant för åhörarna att våren är en del av året och att året också består av somrar, höstar och vintrar. En "världande" detalj skapar dock den helhet den representerar. Detta understryker att arbetarlitteraturen "producerar", snarare än "representerar" klass.

Swedenmarks idéer kommer säkert att slingra sig in i min forskning framöver. Det ska bli intressant att se i vilken riktning de leder mig.

Rapport från Münster 2: Försvunna arbetare

Vid konferensen "Skandinavische Sub/Kulturen als Gesellschaftlische Praxis" höll Sandra Mischliwietz ett föredrag med rubriken "'Finns det inga arbetare?' Vom 'seltsammen Tod der Klasse'".

Mischliwietz behandlade - med utgångspunkt i samtida arbetarlitteratur som Åsa Linderborgs Mig äger ingen och Susanna Alakoskis Svinalängorna - hur arbetarförfattarna förhåller sig till idéer om att klass inte längre skulle spela spela någon viktig roll i det postindustriella samhället.

I den doktorsavhandling som hon är i färd med att skriva ägnar sig Mischliwietz åt barnet i 30-talets arbetarlitteratur. Det ska bli spännande att få ta del av hennes forskning framöver. Och det var glädjande att hennes föredrag togs emot med så stort intresse vid konferensen.

Rapport från Münster 1: Gröthinken och arbetarklassen

Vid konferensen "Skandinavische Sub/Kulturen als gesellschaftliche Praxis" som hölls i Münster 30 juni-1 juli talade John Swedenmark under rubriken "Gröthinken och andra klassmarkörer: Synekdoke som grundläggande trop i klasskildringen. Exempel från svensk och isländsk samtidslitteratur".Den grundläggande tesen var att detaljer - exempelvis en hink full med gröt, en plånbok, en kockkniv etc. - kan fungera som "världande" i litterära klasskildringar: att de kan öppna en väg in till ett större sammanhang där klass spelar roll.

Allra intressantast var, enligt min uppfattning, Swedenmarks analys av en dikt av Elsie Johansson. Swedenmark visade att Johansson både arbetar med "världande" detaljer, och med detaljer som inte "världar", utan snarare snarare kan beskrivas som "fattigdomskitsch".

Denna distinktion kan jämföras med Fredric Jamesons resonemang i boken Postmodernism om att äldre konst ofta samspelar med en historisk kontext, medan postmodern konst oftare arbetar med "pastisch" och "simulacrum" och därmed avlägsnar sig från de historiska sammanhang där fenomenet klass existerar. (Om detta har jag skrivit i uppsatsen "From Industrial to Colorful".)

Jag tror att man kan se Johanssons dikt som ett uttryck för medvetenhet om och ett synliggörande av att arbetarlitteraturens användande av synenkdoke för att skildra klass står i ett spänningsfullt förhållande till en i vår tid stark ideologisk tendens, nämligen den som går ut på att gömma klass bakom en kitschig yta.