måndag 13 december 2010

Svinalängorna som film - en kommentar

Min artikel om filmatiseringen av Svinlängorna i Aftonbladet i fredags har väckt en hel del uppmärksamhet, och jag har fått många kommentarer. Bland annat är det många som ifrågasätter min tes om att det skulle vara svårare att skildra klass på film än i litteraturen. Känner jag inte till filmskapare som Mike Leigh, Bo Widerberg och Ken Loach? undrar man.
Jo, jag känner till dessa filmskapare. Och jag menar även att exempelvis Jan Troell är duktig på att göra filmer med tydligt klassperpektiv.
Vad jag skrev i artikeln (som kan läsas i fulltext här) var att "frågor om klass aldrig varit lika viktiga inom filmen som inom litteraturen". Och detta försökte jag förklara genom att hänvisa till att
filmens infrastruktur är mer komplex än litteraturens och att arbetarklassen och arbetarrörelsen därför haft svårare att göra inbrytningar där. Redan under 1800-talet kunde svenska arbetare skapa litteratur och sprida denna genom exempelvis arbetarpressen eller via arbetarrörelsens förlag. Att skapa film krävde dock redan tidigt tämligen stora resurser, och i dag är det näst intill omöjligt att hävda sig i filmbranschen om man inte sitter på stora mängder kapital.
Jag har alltså aldrig hävdat att det inte finns klasskildrande film. Däremot menar jag att det är svårare att skildra klass på film än i litteraturen, och att detta hänger samman med att filmens infrastruktur inte möjliggjort etablerandet av någon tradition liknande den som arebtarlitteraturen utgör inom litteraturen.
Den arbetarlitterära traditionen utgör helt enkelt en användbar resurs för författare med klasskildrande ambitioner. Och därför finns det större utrymme för klasskildringar i litterturen än inom filmen. Det innebär inte att det skulle saknas klasskildrande filmer, bara att detta tema inte är lika viktigt i filmen som inom litteraturen.



söndag 12 december 2010

Tonsatta arbetardikter

En av studenterna på nätkursen "Arbetarlitteratur" har tonsatt några av dikterna på litteraturlistan. Det handlar om äldre arbetarlyrik som nu fått en högst modern musikalisk form. För att lyssna, klicka här.

lördag 11 december 2010

Konferensrapport 1

Konferensen Nordisk arbetarlitteratur som hölls i Lund 9-10 december 2010 var en historisk händelse. Så mycket uppmärksamhet har forskarsamfundet inte ägnat åt arbetarlitteraturen på flera årtionden. Och förhoppningsvis blir det fler konferenser framöver. Arbetarlitteraturforskningen behöver nämligen en akademisk bas, och en sådan kan inte uppstår på annat sätt än genom samtal och diskussioner mellan alla dem som på något sätt forskar om just arbetarlitteratur.
Under de kommande dagarna kommer jag att rapportera om en del av det som sades under konferensen. Första delen av rapporten kommer här:
Först ut på konferensen var Åsa Arping, som pratade om klasskildringar i samtida svensk arbetarlitteratur (exempelvis Susanna Alakoskis Svinalängorna och Torbjörn Flygts Underdog). Arping menade bland annat att dessa författare samtidigt kritiserar klasskillnader och exploaterar samma skillnader för att skapa identitet. Dessutom påpekade hon att dessa författare ofta fokuserar på frågor om status och respektablitet (det sistnämnda begreppet förknippas främst med den brittiska sociologien Beverley Skeggs). Vidare aktualiserade Arping några begrepp som hon lånat från den kommunistiske slovenske filosofen Slavoj Zizek för att analysera klasskildringen hos Kristian Lundberg.
Arping har ofta kloka saker att säga om arbetarlitteratur och frågor om litteratur och klass. Bland annat är hon bra på att koppla samman frågor om klass med frågor om genus. Och hennes konferenspresentation var verkligen tankeväckande.
Visserligen hävdar jag att frågor om status och respektabilitet varit viktiga i den svenska arbetarlitteraturen i mer än hundra år (kampdiktaren Leon Larsson och proletärförfattaren Maria Sandel är två tidiga exempel på författare som gör respektabiliteten till ett helt centralt tema), men detta faktum motsäger ju inte på något sätt Arping iakttagelser av hur klass skildras av samtida arbetarförfattare. Senare skulle för övrigt Skeggs och respektablitien komma att bli något av ett ledmotiv för konferensen. Även Zizek aktualiserades flera gånger. Så kanske ser vi här ett embryo till en teoretisk "kanon" för den kommande arbetarlitteraturforskningen?