Plutarchos som klasskildrare

När Karl Marx i Kommunistiska manifestet ska illustrera sitt slagord om att all hittillsvarande historia är historien om klasskamp börjar han med att peka på förhållanden i antikens Rom. "I det gamla Rom", skriver Marx, "har vi patricier, riddare, plebejer [och] slavar".

Att Marx börjar just där är ingen slump. Den historia han talar om är ju (som Engels senare underströk) den nedskrivna historien. Och denna började, för otaliga generationer av bildade européer, just under antiken och just i Rom eller Grekland.

En av de historiker som präglat senare tiders bild av antiken är Plutarchos. Han har bland annat försett Shakespeare med material till flera historiska dramer och sett till att en lång rad antika sentenser fått status av bevingade ord.

Nyligen kom fem av Plutarchos biografier ut i ny svensk översättning av Ingemar Lagerström. Dessa biografier är läsvärda av många anledningar: de är roliga, språkligt briljanta, inflytelserika etc. Men de ger också en inblick i de klassförhållanden och -stridigheter som Marx skriver om i Kommunistiska manifestet.

I biografin över Crassus berättas exempelvis utförligt om Spartacusupproret. Och i biografin över Coriolanus ägnas stor uppmärksamhet åt "ståndsstriderna" mellan patricier och plebejer under den romerska republikens två första århundraden. Bland annat behandlas "secessio plebis" - folkets uttåg.

Förhistorien till detta uttåg var en serie oroligheter och uppror med anledning av att rika fordringsägare av senaten tilläts ta till hårda metoder för att driva in skulder från folket. Efter ett tag gick det så långt att plebejerna vägrade att ställa upp som soldater i försvaret mot sabinerna som ryckte fram mot Rom. Och så småningom valde de rent av att marschera iväg till ett heligt berg utanför Rom och förskansa sig där.

Patriciernas motdrag blev att försöka tala de trilskande plebejerna tillrätta. Uppdraget gavs till Menenius Agrippa, som läste upp en fabel om hur människokroppens olika delar gjorde uppror mot magen och beskyllde denna för att leva på de andras arbete. Magens svar blev naturligtvis att han visserligen tog emot näring från de andra, men att denna sedan skickades tillbaka. Efter att Agrippa berättat denna fabel (som Marx i Kapitalet beskriver som "absurd") lugnade sig plebejerna. Men deras uppror ledde ändå till att deras politiska inflytande stärktes. Bland annat fick de rätt att utse fem folktribuner som skulle tillvarata deras intressen mot den aristokratiska senaten.

Plutarchos biografier är alltså inte bara en del av det klassiska kulturarvet. De är också viktiga dokument om den historia som är historien om klasskampen.

Om Den föreställda mångkulturen i TfL

Min bok Den föreställda mångkulturen har recenserats i Tidskrift för litteraturvetenskap (2010:2). Recensionen - som författats av Ragnar Haake, doktorand i Umeå - är både välskriven och välvillig. Bland annat kittlas mitt ego av att Haake tycker att jag "grundligt och övertygande" visar att "invandrarförfattare" som Khemiri och Bakhtiari i själva verket "går i kritisk dialog" med såväl diskursen om invandrarlitteraturen som med "föreställningen att begreppet etnicitet är nyckeln till förståelse av dagens Sverige", att han "imponeras av det intellektuella arbetet bakom boken" och att han uttrycker glädje över att "få ta del av en litteraturvetenskaplig studie som på ett så beslutsamt, engagerat och ändå otvunget sätt griper rakt in i en pågående samhällsdebatt".
Eftersom min glädje över beröm alltid är mindre än min irritation över kritik känner jag mig dock föranledd att ge några kommentarer till Haakes invändningar mot min forskning.
Ett litet nålstick som Haake levererar gäller att mina litteraturanalyser skulle präglas av "ett visst tunnelseende". Det är inte första gången jag fått höra detta, så jag har ett färdigt svar på lager. Detta svar är jag villigt erkänner att jag tittar genom en tunnel. Det gör de flesta som specialstuderar någonting från en viss utgångspunkt och med hjälp av vissa teoretiska redskap. Vetenskap kallas det.
Dessutom är jag skeptisk till kravet på att man alltid ska försöka ser saker och ting från flera håll samtidigt. Denna skepsis delar jag för övrigt med huvudpersonen i Folke Fridells roman Greppet hårdnar (1948), som har följande att lära oss: "Livet blir rikare om man bara ser åt ett håll i taget. Särskilt om man ser åt rätt håll" (s. 35).
Haakes tyngst vägande invändning mot min bok gäller den "definitiva gränsdragning" jag påstås göra mellan "klassbegreppet och begrepp som etnicitet och genus". Detta beror på att han läst slarvigt. I min bok pläderar jag för en analytisk distinktion mellan begreppen klass och identitet (samtidigt som jag hävdar att klass och identitet i praktiken är sammanflätade fenomen). Syftet med denna distinktion är att möjliggöra en annan analytisk distinktion, nämligen den mellan omfördelningspolitik (klasspolitik) och erkännandepolitik (identitetspolitik). Och denna distinktion verkar Haake gilla. Han skriver nämligen att jag "onekligen" har "en viktig poäng" när jag "påminner om denna distinktion": "Om klass reduceras till en identitet osynliggörs också klassidentitetens verkliga grund: den ekonomiska orättvisan och, i förlängningen, den kapitalistiska ekonomin". Men denna poäng kan alltså bara göras om man analytiskt skiljer på klass och identitet. (Att Haake inte förstått detta visas för övrigt av att han i citatet ovan kopplar samman "klassidentiteten" - snarare än den ekonomiska kategorin klass - med de orättvisor som konstituerar fenomenet klass.)
Som alternativ till min distinktion anbefaller Haake "forskningen kring intersektionalitet". Men denna forskning är oförenlig med den distinktion mellan klasspolitik och identetspolitik som jag gör (och som Haake finner sympatisk). Ja, den är rent av - särskilt i den urvattnade form den fått på svenska universitet - snarast att betrakta som ett uttryck för den reduktion av det sociala livet till en identitetsparad som jag (med hjälp av teoretiker som Nancy Fraser och Walter Benn Michaels) angriper i Den föreställda mångkulturen.

Karl Östman, Stenstad

Karl Östman är en viktig svensk arbetarförfattare. Det är han i kraft av sina litterära prestationer. Men hans levnadsöde är också fascinerande. Eftervärlden insåg så småningom hans storhet, mycket tack vare ett intensivt propagandaarbete av Ivar Lo-Johansson. Men i samtiden var det klent med erkänslan - åtminstone den sortens erkänsla som tar sig ekonomiskt uttryck. Därför lyckades Östman aldrig försörja sig på sin penna, utan fick bära plank tills han var alldeles utsliten. Kanske är han därför vår hårdast arbetande arbetarförfattare.

Tidigare i år gav Karl Östman-sällskapet ut novellsamlingen Stenstad, som tematiskt kretsar kring staden - och särskilt då Östmans hemstad Sundsvall. Jag har skrivit en recension av denna bok som kan läsas på LO-Tidningens kultursida.