Engelsk arbetarlitteratur

I boken Working-class Fiction from Chartism to Trainspotting (1997) beskriver Ian Haywood den engelska arbetarlitteraturens historia mot bakgrund av såväl den allmänna samhällsutvecklingen som arbetarklassens och arbetarrörelsens utveckling i England under de senaste 150 åren.

Som akademiskt verk har boken en hel del svagheter. Exempelvis saknas en mer ingående diskussion av hur Haywood definierar fenomenet arbetarlitteratur och av hur han förstår relationen mellan litteraturhistorien och dess sociala/ekonomiska kontext. Men som introduktion till en intressant och (åtminstone för mig) relativt okänd arbetarlitterär tradition fungerar boken alldeles utmärkt.Bland det jag fäste mig mest vid under läsningen var att arbetarlitteraturen tidvis tycks ha haft en mycket stark ställning i England. Haywood menar rent av att åren kring decennieskiftet 1960 kan betraktas som "a golden age of working-class literature" - "a period of unprecedented cultural dominance for working-class writing and representations of working-class life" (s. 93 f.). Som exempel på viktiga arbetarförfattare från denna period nämner han John Brain, Alan Sillitoe, Stan Barstow, David Storey och Keith Waterhouse.

En annan intressant sak i Haywoods bok är resonemangen om hur arbetarförfattare ständigt varit tvungna att försöka anpassa borgerliga litterära former för proletära ändamål. När Chartisterna började skapa litteratur var den brittiska romankonsten exempelvis "deeply biased against reflecting a working-class perspective on society", vilket innebar att chartistförfattarna blev tvungna att försöka omskapa själva romanformen. Och när Robert Tressell skrev den kanske mest kända engelska arbetarromanen - The Ragged Trousered Philantropists (1914) - tvingades han brottas med en romangenre som utvecklats för att representera individuella erfarenheter, snarare än de politiska och ekonomiska processer som han ville skildra. Detta tror jag är någonting som borde undersökas ytterligare, inte minst eftersom det riktar uppmärksamheten mot någonting som ofta glöms bort: att arbetarförfattarna inte bara fört in nya motiv i litteraturen utan också bidrag till förnyelse av de litterära formerna.

Svinalängorna på scenen

Det är svårt att prata om klass. Andra begrepp har en tendens att ställa sig i vägen: Nationen, familjen, rasen... På senare tid har det framför allt varit föreställningen om det mångkulturella samhället som skymt sikten genom att göra migration och etnicitet till helt centrala kategorier för samhällsanalysen.
Detta kan illustreras med programhäftet till den uppsättning av Svinalängorna som just nu är på turné i Sverige och Finland. (Produktionen är ett samarbete mellan Riksteatern, Wasa Teater, Blaue Frau och Uusi Teatteri. För mer info, klicka här.)
Den värld som skildras i romanen Svinalängorna är komplex. Alakoski visar hur karaktärernas öden formas av en rad olika men delvis samspelande faktorer som alkoholism, kön/genus, migration, klass, etc. Dock gör hon med eftertryck klart att klass har större betydelse än nationellt ursprung, bl. a. genom att betona likheterna mellan huvudpersonen Leena (från Finland) och hennes väninna Åse (född i Sverige).
I programhäftet är det dock tvärt om. Regissören Michaela Granis skriver där om hur Svinalängorna för henne främst aktualiserar frågor om relationen mellan svenskt och finskt och när hon - i förbigående - nämner klass blir det tydligt att hon egentligen menar migration och etnicitet: "Svinalängorna är också en berättelse om klass, språk, identitet och kön. Om hur svårt det är att komma till ett nytt land, att hitta in i ett samhälle, att bli accepterad och känna sig integrerad". Och för att ingen ska sväva i tvivelsmål om vad uppsättningen kretsar kring innehåller programhäftet också en text om "Sverigefinländarnas Arkiv".
Presentationen av Svinalängorna som en berättelse om "finskhet" tycks alltså gå på tvärs mot Alakoskis roman. Och den harmonierar inte särskilt väl med dramatiseringen heller. För i pjäsen - som för övrigt är mycket bra - ges karaktärernas nationella bakgrund inte på långa vägar lika stor uppmärksamhet som det faktum att Leena och Åse växer upp bland alkoholister. Och detta gör presentationen av pjäsen i programhäftet ännu mer underlig. För inte kan väl budskapet vara att alkoholism skulle vara någonting "finskt"?

Vanishing Moments

I Vanishing Moments: Class and American Literature går Eric Schocket igenom hur fenomenet klass (och särskilt fenomenet arbetarklass) behandlats i den amerikanska litteraturen från mitten av 1800-talet till andra världskriget.

Hans utgångspunkt är att litterära klasskildringar inte bara säger någonting om sociala förhållanden, utan att de faktiskt bidrar till klasskampen: "[W]hat we call the 'class struggle' is also always a struggle over the very terms of class analysis-a struggle over the meaning of 'class' itself" (s. 110). Framför allt menar Schocket att när klass framställs som en identitet så osynliggörs de ekonomiska aspekter som Marx utpekade som konstituerande för fenomenet, med resultatet att det blir svårare att bedriva socialistisk klasspolitik. (Schocket är härvidlag starkt inspirerad av Stephen Resnicks och Richard Wolffs poststrukturalistiska marxism.)

För den som inte är väl bevandrad i amerikansk litteraturhistoria kan det bitvis vara ganska svårt att följa resonemangen i Vanishing Moments. Men samtidigt kan många av Schockets idéer och begrepp tämligen lätt föras över på svenska förhållanden. När han skriver om hur idén om den amerikanska exeptionalismen gör att klasskildringar ofta får formen av "avslöjanden" kan men exempelvis lätt dra paralleller till hur folkhemsepokens arbetarförfattare (exempelvis Folke Fridell) ständigt tvingades "avslöja" att det faktiskt fortfarande fanns klassorättvisor i socialdemokratins Sverige. Och när han påpekar att de radikala författarna i USA på 30-talet ständigt försökte övertyga läsarna om att deras klasskildringar präglades av ett "inifrånperspektiv" påminns man om hur de svenska 30-talisterna ofta försökte ge trovärdighet åt sina arbetarsklidringar genom att betona den egna proletära klassbakgrunden.

Men man kan naturligtvis också börja fundera över olikheter mellan svenska och amerikanska klasskildringar. Schocket analyserar genomgående texter som skrivits av författare ur medelklassen ("cross class-narratives" kallar han dem). Innebär då det faktum att många svenska arbetarförfattare faktiskt kom ur arbetarklassen att de skildrar klass på ett annat sätt och att vår arbetarlitteratur skulle vara "radikalare" än den amerikanska? (Schocket är nämligen genomgående ganska pessimistisk vad gäller de amerikanska klasskildringarnas politiska potential.)

Den som vill titta på Schockets bok på Google books kan klicka här.