Beteckningen ”kvinnlig arbetarförfattare” är intressant. Å ena sidan: Om arbetarlitteratur, som jag ofta hävdat, är litteratur som kopplas samman med arbetarklassen, pekar beteckningen ”kvinnlig” ut ur den arbetarlitterära traditionen genom att aktualisera kön istället för (eller vid sidan av) klass. Å andra sidan: Arbetarförfattare som ”råkat vara kvinnor” har ofta synts dåligt när arbetarlitteraturens historia skrivits, och därför kan det vara spännande att se hur denna litterära strömning ter sig när man istället för att osynliggöra kvinnliga författare aktivt uppmärksammar dem som just kvinnor. (Och i en tid när flera av de allra främsta arbetarförfattarna för en gång skull är kvinnor – exempelvis Maria Hamberg, Susanna Alakoski och Åsa Linderborg – kan det naturligtvis vara extra intressant att grunna på vilken roll som frågor om kvinnligt och manligt egentligen spelar i arbetarlitteraturen).
Det har genom åren skrivits en hel del om ”kvinnliga arbetarförfattare”. Som exempel kan man nämna antologin Vardagsslit och drömmars språk: Svenska proletärförfattarinnor från Maria Sandel till Mary Andersson (1981), eller Ebba Witt-Brattströms avhandling Moa Martinson – Skrift och drift i 30-talet (1988), i vilken frågor om kön och genus ägnas mycket stort utrymme. Själv har jag bl.a. ägnat ämnet ett kapitel i boken Arbetarlitteratur (2006).
Och nyligen kom så tidskriften Parnass ut med ett temanummer (nr. 3 2009) om ”Moa och de svenska kvinnliga arbetarförfattarna”. Ur innehållet kan man bl.a. nämna följande: En kort översikt av Lars Furuland om ”Arbetardiktens kvinnor”, en presentation av Maria Sandel skriven av Tilda Maria Forselius, ett reportage om Moa Martinson av Barbro Alving, en kort presentation av Maja Ekelöf och ett sammandrag av Pernilla Tonnings uppsats om ”Kvinnlig arbetarlitteratur då och nu” (se bloggen från 25 maj). Mycket av detta är intressant, även om flera av artiklarna är ganska ytligt hållna och några av dem mest upprepar sådant som skrivits tidigare. (Dessutom ägnas en hel del utrymme åt sådant som enbart har ganska marginell betydelse för arbetarlitteraturen, exempelvis ”Arbetarlitteraturens förmödrar” Fredrika Bremer och Sophie von Knorring, Fogelstadgrppen och Sigge Stark.) Hur som helst bör den som intresserar sig för arbetarlitteratur bege sig till närmaste bibliotek och läsa Parnass.
