Om fackförbundspressen och litteraturen

 På senare tid har det förts en del diskussioner om det faktum att fackförbundspressen nuförtiden inte innehåller lika mycket litteratur som förr. Bland annat är det många som upprörts av att  Livsmedelsarbetareförbundets Mål & Medel ska göras om och antagligen inte längre kommer att publicera lika mycket skönlitteratur som tidigare.

Man kan tycka att protesterna kommer sent. Alla andra LO-förbunds medlemstidningar har ju för länge sedan slutat att regelbundet publicera nyskriven skönlitteratur. Och någon särskilt god eller inflytelserik kulturjournalistik ståtar man inte heller med. Man kan så klart också fråga sig varför i hela fridens namn fackförbundstidningar ska syssla med litteratur.

Ett svar på den frågan kan man hitta i Alfred Kämpes "Fackpressen och folkbildningen" från 1935 (som ingår i samlingen Trälar, torpare, statare). Där
redogör han för diskussionerna vid ett möte på Brunnsviks folkhögskola om huruvida fackförbundens press ska bli "en kunskapsbärare och upplysningsbefrämjare av rang". Själv besvarar han frågan jakande. "Därigenom", skriver han "skall ökade resurser, andliga som materiella, tillföras oss och därigenom skulle vi framför allt lättare kunna tillägna oss livets andliga värden".

Antagligen tycker dagens ledare för våra fackförbund att detta låter helt galet. Och däri ligger väl problemet. 

Att den svenska arbetarrörelsen redan från början gav stort utrymme åt litteraturen och att dess press steg för steg fick en allt mer kulturell inriktning har bland annat berott på att man varit en folkrörelse. Sådana hålls inte bara samman av de krav man driver fackligt och politiskt, utan också av att man utgör en offentlighet där det kan utbildas en gemensam identitet och en kollektiv världsbild. Där kan litteraturen spela en viktig roll. Men om fackförbunden inte vill vara folkrörelser behöver man så klart inte befatta sig med den...