I går föreläste jag – via dator, så klart – på kursen "Arbetarkultur" på Runö folkhögskola. Det var väldigt givande. Kursdeltagarna var såväl intresserade som kunniga, och som vanligt har jag känslan av att det var föreläsaren som lärde sig allra mest.
Kursen kommer att ges i höst igen och jag rekommenderar alla som är intresserade av ämnet och som kan avsätta en kväll i veckan för studier att läsa den. Mer information hittar man här.
Titeln verkar vara en slogan för ett företag i branschen och andas naturligtvis ironi. Men tonen i boken är ändå varm - trots att det handlar om en yrkesskildring beskrivs mänsliga möten.
En sak som sticker ut litet är att urin och avföring ges mycket uppmräksamhet. Men när omvårdnad ska ges på kortast möjliga tid hamnar väl de mest grundläggande fysiska behoven i centrum.
Detta föranleder emellertid inte Baron att beskriva sitt arbete som ett skitjobb. Därvidlag skiljer han sig från andra skildrare av omvådenadsarebte, som Johan Jönson. Istället ligger han närmare sådana som Cecilia Persson. Allra mest påminner Vi kommer med hjärta hem till dig dock om Marie Hållanders Tjänster i hemmet.
Inom akademin pratas det allt mer om att forskningen ska bidra till att möta samhällsutmaningar och vara nyttig för andra än forskare och studenter. Helst ska man kunna påvisa att ens forskning har "impact", det vill säga samhälleligt genomslag.
Mot detta kan man rikta många invändnignar. Den viktigaste är att forskningen bör vara fri från politisk styrning, eftersom just friheten brukar leda till bäst resultat. Vad gäller humanistisk forskning kan man också framhålla att dess nytta i allmnhet är ganska abstrakt och svår att mäta.
Men visst kan även humanistisk forskning vara användbar i olika delar av samhället. Jag vet exempelvis att min forskning om arbetarlitteratur kommit till användning på många olika sätt.
Ett exempel på det är att jag intervjuats av Catarina Berglund på Kommunalarbetaren om min pågående forskning om litteraturen i fackförbundspressen. Kommunalarbetaren ska nämligen göras om till ett "månadsmagasin" och nu försöker man hitta former för hur kulturmaterialet ska se ut framöver. Att jag kan bidra till den processen genom att berätta om hur det litterära materialet sett ut tidigare är naturligtvis kul.
Hur stor påverkan mitt inspel får återsår naturligtvis att se. Och, att mäta det kommer att vara omöjligt. Men det är kul att bli lyssnad på. Och det är ännu roligare att tidningens läsare också bjuds in att komma med synpunkter (se Kommunalarbetarens hemsida)
Joseph Ponthus Vid bandet är en prosapetisk betraktelse över förattarens erfarenheter som bemanningsföretagsanställd livsmedelsfabriksarbetare (först fisk och skaldjur, därefter kött) i Bretagne. Det är en mycket bra bok som verkligen griper tag i en och drar in en i Ponthus funderingar om livet, arbetet och världen, och i hans vackra och precisa språk.
Lika mycket som att berätta om sina erfarenheter diskuterar förattaren förutsättningarna för att skildra dem. Redan på första sidan poängterar han att han inte sökt sig till fabriken för att där finna litterärt stoff, utan för att han behöver försöja sig:
Jag kom inte dit för att göra ett reportage
Än mindre för att förbereda revolutionen
Nej
Fabriken är för pengarna
Ett brödjobb
Fabriken beskrivs rent av som litteraturens antites, exempelvis i följande stycke där Marcel Proust och hans På spaning efter den tid som flytt apostroferas:
Kära Marcel jag hittade den som du spanade efter
Kom till fabriken så ska jag visa dig litet snabbt
Den tid som flytt
Så behöver du inte lägga ut texten mer
Samtidigt är Ponthus text späckad med litterära refefenser. Och det är just i mötet mellan de föregivet oförenliga motsatserna som det intressanta händer.
Vid bandet har likheter med flera moderna svenska arbetarskildringar, inte minst Kristian Lundbergs Yarden och Johan Jönsons Efter arbetsschema. Samtidigt är Ponthus ton unik. Dessvärre blev Vid bandet hans sista verk. Han gick bort i cancer i mars i år.Gårdagens forskarseminarium om arbetarlitteraturen i Kommunalarbetaren spelades in. Glädjande nog deltog flera professorer från andra lärosäten, som till på köpet är experter på ämnet. (De lokala forskarna går för övrigt inte heller av för hackor...)
