Alfred Kämpe, Fullblod

Efter att härom dagen ha bloggat om Alfred Kämpes mest kända verk, Trälar, beslutade jag mig för att botanisera litet mer i hans författarskap.
Först läste jag om novellsamlingen Torpare: Några skisser från herregårdsfolkets liv, som kom ut 1909 och kan läsas som en fortsättning av Trälar.
Även om novellerna i Torpare i allmänhet inte riktigt håller samma höga kvalitet som de i Trälar är flera av dem mycket bra. Titelnovellen ger exempelvis en mycket stark skildring av torparnas förnedring och deras oförmåga att värja sig mot övergrepp, och utgör ett bra exempel på en agitatorisk novell vars politiska kraft kommer ur dess litterära styrka.
Det är också intressant att novellen "Längtan" utspelar sig i Nordamerika. Den påminner om att torpare vid svenskt gods kring 1900 inte alls stod utan förbindelser med resten av världen. Och det gjorde inte de tidiga arbetarförfattarna heller. Kämpe visades till exempel själv en tid i Nordamerika, i storstrejkens efterdyningar.
Därefter gav jag mig i kast med ett verk av Kämpe som jag inte läst eller ens hört talas om förut: den korta romanen Fullblod från 1913.
Det är en märklig bok. Huvudhandlingen är – mycket oväntat! – ett triangeldrama i överklassmiljö: en språkforskare förälskar sig i sin väns, en officer, adliga hustru. Parallellt med detta drama, som skildras tämligen melodramatiskt, pågår storstrejken. Vidare ges några interiörer från politikens och publicistikens Stockholm.
Som roman betraktad är Fullblod inte någon höjdare. Dock förtjänar den viss uppmärksamhet som skildring av storstrejken. Den svenska litteraturen är ju fattig på sådana, vilket en gång i tiden fick den socialistiske kritikern Erik Hedén att gå till angrepp mot de "tigande diktarna".
Det är också värt att notera att Kämpe i sin roman beskriver en motsättning mellan å den ena sidan en förfinad men degenererad och till undergång dömd adel och å den andra sidan ett friskt och livskraftigt folk. Liknande idéer hittar man senare hos Ivar Lo-Johansson, som ju för övrigt var en beundrare av Kämpe. Även om tankefiguren nog ska förstås som en metafor för klassamhällets utveckling (om det har jag skrivit en aning i min avhandling Den moderne Ivar Lo-Johansson) är det svårt att inte tycka att det är litet besvärande att ett biologiskt språkbruk ligger så nära till hands. Att det är den andliga kvinnan i triangeldramat som är "fullblodet" gör knappast saken bättre. 
En lustig detalj i Fullblod är för övrigt att arbetarledaren (som ska föreställa Branting) fått namnet Palme...