I ett blogginlägg om Johanssons roman Vinna hela världen (1981) skrev jag såhär:
[I] slutet av romanen formulerar en av huvudkaraktärerna följande insikt: "De avskaffade klassamhället genom att sluta prata om det!"Samma formulering hittar man även i Huset vid flon. Och om man skulle försöka sammanfatta poängen med De utsatta skulle man kunna säga att Johansson berättar om den underklass som egentligen inte skulle finnas i folkhemmet och som man därför antingen höll käft om eller försökte gömma undan eller utrota (tvångssteriliseringar, inlåsning etc.).
En sådan underklass finns även idag. Och fortfarande är frågan om dess existens omstridd (se exempelvis debatten om huruvida det finns fattiga barn i Sverige). Fortfarande utsätts de utsatta också för olika former av övergrepp (deporteringar av papperslösa etc.).
Men det finns även viktiga skillnader mellan vår tid och den efterkrigstid som utgör historiskt centrum i De utsatta. Bland annat skildrar Johansson hur några av dem som befann sig längst ned i den sociala hierarkin på den tiden faktiskt kunde känna delaktighet i arbetarrörelsens samhällsprojekt, trots att arbetarrörelsen generellt sätt inte hade någon särskilt tolerant inställning till de utsatta.
Johanssons berättande är episkt. Enskilda människoöden flätas samman med historien om det svenska samhällets utveckling från det sena 1800-talet till idag. Men det har också ett starkt självreflexivt och utopiskt drag. I De utsatta berättas inte bara om det som "hänt" utan också om det som inte hänt, och om det som skulle kunna hända. Dessutom tematiseras ständigt frågor om berättandets möjligheter och funktioner.
De utsatta är alltså ett stycke avancerad litteratur som handlar om viktiga frågor. Läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar