Det jag idag tycker är det intressantaste i min avhandling Den moderne Ivar Lo-Johansson är idén att arbetarförfattare ofta tematiserar det egna skrivandet - d.v.s. det arbetarlitterära skrivandet - i sina verk. Denna idé, som inspirerats av Eva Adolfssons artikel "Hemlös och frusen, rädd och hungrig", har jag bland annat utvecklat i min bok Arbetarlitteratur (särskilt i kapitel 7), och i min pågående forskning spelar den en helt central roll.Vid konferensen "Nordisk arbetarlitteratur II" aktualiserades arbetarlitteraturens självreflexivitet upprepade gånger. Inte minst tycker jag att problematiken illustreras väl i Anders Öhmans artikel "Arbetarlitteraturen och gestaltningsproblemet", som publicerats i konferensantologin Från Nexø till Alakoski.
Öhman citerar exempelvis Martin Koch (se bilden), som menar sig skriva ett slags "Ådalens poesi utan skönhet. En dikt utan skönhet" (s. 37). Här tycker jag att det blir tydligt att Koch positionerar sig som outsider i förhållande till de dominerande litterära idealen. Att skriva arbetarlitteratur blir för honom liktydigt med att svika skönlitteraturens dominerande värde - skönheten. En liknande tolkning kan man göra av ett annat textställe som Öhman analyserar, nämligen en formulering i Karl Östmans novell "En fiol och en kvinna". "Att skriva om oss är ingen lätt sak för den fattige. Sågverkslivet är i sig själv varken roligt eller vackert", säger novellens berättare (s. 41-42). Här framhålls åter att sådant som arbetarförfattare intresserar sig för inte alltid harmonierar med de litterära idealen, och att det därför kan vara svårt att leva upp till dessa.
Att hos andra forskare hitta material som passar in i det man själv forskar om är kul. Det visar att man inte är helt alienerad från andra människors tänkande. Detta är en av de viktigaste sakerna jag tar med mig från konferensen "Nordisk arebtarlitteratur II".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar