Kristian Lundberg, yarden

Ivar Lo-Johanssons personliga pris gavs i år till Kristian Lundberg för hans senaste bok, yarden. Det är synnerligen välförtjänt. För yarden är inte bara en av de intressantaste böcker om klass som skrivits under de senaste åren utan även ett av de mest betydande litterära verk som jag läst på bra länge.

Vissa litteraturteoretiker hävdar att bra litteratur utmärks av att den präglas av ambivalens och spänningar. Det är naturligtvis en förenkling, men vad gäller yarden är det uppenbart att en av bokens styrkor ligger just i att den rymmer vissa disharmonier. Ett exempel på detta är att Lundberg å ena sidan insisterar på autenticitet - på att allt han berättar är "sant" och självutlämnande - medan han å andra sidan både späckar sin framställning med blinkningar till andra litterära texter och använder sig av ett i högsta grad poetiskt, och därmed inte alltid primärt kommunikativt eller referentiellt, språk.

Andra av bokens styrkor beror dock mer på att Lundberg på ett synnerligen insiktsfullt sätt tar upp angelägna ämnen till behandling. Och ett av dessa ämnen är klass.

Yarden är nämligen först och främst en berättelse om klass: Om hur berättarens liv formas av både hans klassbakgrund och av de olika klasspositioner han vid olika tidpunkter intagit. Om det moderna, flexibiliserade proletariatet, det som för låga löner och med osäkra arbetsvillkor hyrs ut på timbasis av bemanningsföretag. Om klasskampen, både den som med full kraft bedrivs av kapitalet och den som inte bedrivs - men som skulle kunna bedrivas - av arbetarna.

Bokens allra största styrka ligger dock i att Lundberg förmår förena sitt ytterst goda poetiska handlag med sina insikter om dagens klassverklighet. Såhär skriver han exempelvis om det "gentrifierade" området Västa Hamnen i Malmö: "Det är ett märkligt område; allt vilar på ett arbete som nu är osynliggjort".

Det som gör denna formulering så elegant är att den är tvetydig. Att bostäderna i Västra Hamnen vilar på osynligt arbete kan dels tolkas som en påminnelse om att de ligger på vad som för inte särskilt länge sedan var en av Sveriges största arbetsplatser - Kockumsvarvet - men vars industriella historia effektivt osynliggjordes när Kockumskranen monterades ned och gav plats åt skyskrapan Turning Torso, dels som ett påpekande att den rikedom som nu frodas i området faktiskt är en produkt av just arbete, även om man idag ofta tycks tro att förmögenheter växer fram av sig själva.
Här kan du läsa vad andra bloggare har att säga om yarden.

Erik Johansson

Det finns en strömning i den svenska efterkrigstidens arbetarlitteratur för vilken Folke Fridell utgör portalfigur och som framför allt ställer industriarbetarnas villkor i folkhemmet under debatt. En av Fridells viktigaste efterföljare var Kurt Salomonson. En annan var Erik Johansson.

Johansson föddes 1914 och debuterade 1976 med boken Fabrikmänniskan. 1978 kom Bakom fabriksmurarna. Och 1981 satte Folkteatern i Göteborg upp en pjäs - Tok Alfred - som byggde på dessa båda böcker. (Både Fabriksmänniskan och Bakom fabriksmurarna gavs för några år sedan ut på Lindelöws bokförlag under titeln Fabriksmänniskan x 2. Den utgåvan innehåller dessutom ett förord av Göran Greider samt några texter om teateruppsättningen av Tok Alfred.)

Liksom Fridell skildrar Johansson folkhemmets baksida - hur det moderna industriarbetet berövar arbetarna deras människovärde. Och liksom Fridell ser han bara en möjlig lösning på de problem han skildrar, nämligen upphävandet av det kapitalistiska klassförhållandet. Såhär står det exempelvis i Fabriksmänniskan: "Hur skall jag bevara min talförmåga, min fantasi och ett känsligt sinne? Skall jag slänga det som värdelöst skräp och varje arbetsdag stå som en lydig soldat i produktionsarmén? [---] Att i en djupare mening vara ansvarig i produktionen kanske vore en bättre skola" (s. 43).

Rent formellt är Johanssons fabriksskildringar litet märkliga. Kanske kan de bäst beskrivas som episodiska romaner med starka inslag av en direkt och personlig ton som man oftare hittar i reportage och kåserier än i skönlitterär prosa. Denna form beror säkert delvis på att Fabriksmänniskan mest består av texter som publicerats på GTs kultursidor. Men en viktig anledning kan också vara att Johansson valt ett ämne för vilket det inte finns något etablerat litterärt språk, nämligen klass, och att detta tvingat honom att söka sig bortom de skönlitterära standardformuleringarna. För denna hypotes talar inte minst det faktum att han - liksom så många andra arbetarförfattare - ständigt kommenterar det egna skrivandet. Särskilt ofta kretsar dessa kommentarer kring ambitionen att skildra klassorättvisor som enligt folkhemmets självbild sedan länge avskaffats.

Hannah och hennes blogg

En annan bloggare tipsar om min nya bok. Kul. Fast tipset motiveras med att hon skulle vara "nörd". Vad fanken ska man tycka om det?

Kolla in "Hannah och hennes blogg" genom att klicka här.

Min nya bok

Idag kom min nya bok från tryckeriet. Den heter Den föreställda mångkulturen: Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa och innehåller förutom en del teoretiska resonemang om modern "invandrar-" och arbetarlitteratur och om hur man kan relatera litteratur till kategorierna klass och etnicitet även analyser av följande romaner: Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill, Lena Anderssons Var det bra så?, Hassan Loo Sattarvandis Still, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Den officiella utgivningsdagen är först 13 januari, så den som är nyfiken får ge sig till tåls ett tag till.

Molly Johnson, Pansarkryssaren

Molly Johnsons Pansarkryssaren (1955) är en underlig arbetarskildring. Huvuddragen i berättelsen kan sammanfattas såhär:

En rysk pansarkryssare plöjer fram genom en svensk å och stannar i brukssamhället Grusviken. Alla står häpna och stirrar, utom en åldring som kommer stapplande från ålderdomshemmet: "Det var revolutionärernas fartyg. Hans gamla hjärta kändes tungt och ont. De hade äntligen kommit. I hela sitt liv hade han vetat att en dag - Han måste hålla sig för bröstet med handen medan han lyfte sin hatt och vinkade och ropade: 'Kamrater!'" (20). Men matroserna gör inte revolution, de börjar jobba på bruket och deras skepp skrotas ned.

Därefter flyttas fokus från Grusvik, till ett lyxhotell i Bahamas där en paranoid kapitalist av skräck för revolutionen låter meja ned infödingar med kulspruta och där en ung miljonärsson grips av skräck inför den miljö han fötts in i.

Slutligen förs läsaren tillbaka till Grusvik och in i järnverket. Johnson skildrar bland annat hur kapitalets makt över arbetarna motiveras med hänvisning till den internationella konkurrensen och genom påståenden om att det som är bra för bolaget också är bra för dem som som arbetar där. Hon beskriver också hur arbetare som länge betraktats som "en svart och främmande ras i samhället" känner behov av att visa upp sitt nyvunna materiella välstånd: "Man vill ha ansikte och man vill rama in det för att synas bättre, i bildörrar och möblemang och tillställningar, ju mer polerad och gyllene ram ju finare, ja" (64).

Detta är en skildring av folkhemmets arbetarklass, en arbetarklass som påstås ha gemensamma intressen med kapitalet och som till följd av ökande levnadsstandard tycks närma sig de övre klasserna. Men så inträffar någonting oerhört. När brukets ägare kommer på besök tillsammans med kungen angrips han av de revolutionära matroserna, som hotar att ta livet av honom.

Något revolutionärt blodbad blir det dock inte. För när man ska rösta om vad man ska göra med överheten börjar arbetarna fundera på om det verkligen är "nödvändigt" med våld (85).

Bruksägaren går alltså fri. Och när romanen slutar är hans makt starkare än någonsin: "Uppifrån bergen syns Grusviken som en kropp, som en stånkande muskelrik, febrigt levande liten jätte med brukskontoret till hjärna och järnverket till hjärta. Rytmiskt i skift pumpas blodkropparna, de sju tusen arbetarna in för att avge sin kraft och töms ut igen för att skaffa sig ny, tills de slits ut. Ifrån hjärnans gula trevåningshus med krokusrabatter om vårarna, styrs det och bestäms det på för blodkropparna okända, rationella, ekonomiska, politiska grunder, och över hjärnan härskar andra hjärnor och över dem återigen andra och så är blodkropparna många gånger förrådda, många gånger förda bakom ljuset, många gånger slavar bakom slavar" (87).

Det som gör Molly Johnson unik i efterkrigstidens svenska arbetarlitteratur är inte hennes tematik. Spänningen mellan å ena sidan demokrati och välfärd och å andra sidan konflikten mellan arbete och kapital skildras också av - bland andra - Folke Fridell och Kurt Samlomonson. Men hos Johnson är temat komplext. Exempelvis försöker hon sätta in Grusviken i ett större perspektiv såväl geografiskt (genom utblickarna mot överklassen på Bahamas) som historiskt (genom att låta matroser från ryska revolutionen dyka upp i folkhemmets Sverige). Och för att kunna göra detta tar hon till andra litterära grepp än de man brukar hitta i periodens arbetarlitteratur, exempelvis det modernistiska montaget.

Johnsons bok glöms ofta bort när man pratar om svensk arbetarlitteratur. Därför är det glädjande att den nyligen återutgivits av förlaget Modernista (med ett intressant förord av Anneli Jordahl)

Folke Fridell – Död mans hand

På baksidestexten till originalutgåvan av Folke Fridells Död mans hand (1946) beskrivs romanen på följande sätt: "En stark och frän uppgörelse med det själsdödande industriarbetet där mänskligt frihetskrav kvävs i effektivitet och rationalisering. Begreppen demokrati och folkhem står sig inte mot den verklighet som här möter läsaren". Karaktäristiken är träffande. I romanen går Fridell nämligen till frontalangrepp på just "det själsdödande industriarbetet" med utgångspunkt i Marx kritik av kapitalismen (såväl alienationsteorin som teorin om exploateringen av arbetarklassen). Och detta angrepp är genomgående formulerat i dialog med föreställningen om att den allmänna rösträtten och folkhemmets sociala ingenjörskonst skulle ha detroniserat antagonismen mellan arbete och kapital. Såhär formulerar sig exempelvis romanens huvudperson, textilarbetaren Rivar-Bohm: "Trots folkhem och rösträtt och höjd levnadsnivå så fortsätter vi råttor att pipa vår ynklighetssång. Vår värdelöshet, vår lättersättlighet, vår stigande enfald kväver oss till döds bland maskiner och löpande band. Det är vidunderligt att tänka sig en demokrati på ett sådant underlag" (s. 54). Och den vision som romanen utmynnar i uttrycks under ett nattskift av Rivar-Bohms arbetskamrat Fyll-Larsson: "– Man borde få vara med om att dela och bestämma. Det skulle nog hjälpa" (s. 131). Fridell försöker alltså skapa medvetenhet om att politisk demokrati och statliga välfärdssatsningar inte är tillräckliga medel för att avskaffa de orättvisor som det kapitalistiska klassförhållandet genererar. Detta kom så småningom att bli en av de viktigaste ideologiska uppgifterna för välfärdsstatens arbetarförfattare. Och den som läser exempelvis Susanna Alakoski och Åsa Linderborg inser snart att även vår tids arbetarlitteratur är inbegripen i ideologisk kamp med föreställningen att klassorättvisa är någonting som hör den avlägsna historien till.

Arbetarhistoria och arbetarlitteratur

Den som väntar på något gott... I dagens postskörd hittade jag antologin Arbetarhistoria idag som innehåller texter från arbetarhistorikermötet i Landskrona i maj 2007. Antologibidragen behandlar allt från Munckska kåren och uppsägningar på Svenska Tobaksmonopolet 1915-1921 till facklig internationalism och ungsocialismen. Själv bidrar jag med uppsatsen "Arbetarlitteraturen och konstruktionen av arbetarklassen i det 'mångkulturella' och 'postindustriella' Sverige", där jag med utgångspunkt i analyser av Susanna Alkoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen diskuterar hur arbetarhistoriker kan använda sig av arbetarlitteratur som källa till kunskap om arbetarklassen. Den som vill läsa antologin kan (inom kort) beställa den från Centrum för Arbetarhistoria.

Lars Furuland

Sveriges främste arbetarlitteraturkännare och denna litteraturs viktigaste ambassadör - professor emeritus Lars Furuland - har avlidit.

Furuland disputerade i början av 1960-talet med en avhandling om statarmotivet i litteraturen. För några år sedan gav han, i samarbete med Johan Svedjedal, ut den stora handboken Svensk arbetarlitteratur. Däremellan har han publicerat en lång rad böcker, uppsatser och artiklar om arbetarförfattare och arbetarlitteratur, och dessutom hållit otaliga fördrag om samma ämne.

Furulands sista publikation blev den självbiografiska Mina dagsverken, som kom ut för bara några månader sedan. De dagsverken han gjort som forskare och folkbildare är imponerande och utgör ett viktigt intellektuellt arv som förhoppningsvis kommer att förvaltas väl framöver.

The Marxian Imagination

I The Marxian Imagination: Representing Class in Literature (2003) undersöker Julian Markels hur en rad författare – från klassiker som Shakespeare och Dickens till några av 30-talets amerikanska proletärförfattare och den samtida författarinnan Barabara Kingsolver – förhåller sig till Marx idéer om klass. En av hans viktigaste teser är att litterärt skapande kan betraktas som “an epistemological project carried out by rethorical means that parallel the logical means by which a theory like class as a process constitutes its epistemological project” (s. 32). Detta insisterande på litteraturens roll som en värdefull kunskapskälla om klassamhället föranleder Markels att gå i polemik mot de kanske mest inflytelserika marxistiska kulturforskarna under senare decennier: Raymond Williams och Fredric Jameson. Enligt Markels frånerkänner de nämligen litteraturen förmågan att aktivt och explicit analysera världen genom att – på olika sätt – betrakta den som determinerad av ekonomiska och ideologiska förhållanden. Denna kritik är utan tvekan tänkvärd och Markels fokus på hur litterära texter skildrar klassprocesser är inspirerande som komplement till det fokus på relationen mellan litterär form och produktionsförhållanden som länge dominerat den marxistiska litteraturvetenskapen. Fast hans argumentation bör nog snarare ses som just ett komplement till den reellt existerande marxistiska litteraturforskningen än som startpunkten på en ny tradition.