Kurt Salomonson, Sveket

Kurt Salomonson är en av efterkrigstidens viktigaste svenska arbetarförfattare. Tillsammans med bland andra Folke Fridell bidrog han till att ställa folkhemmet och det moderna arbetslivet under debatt i litteraturen. Och för detta ådrog han sig kritik från såväl högern som vänstern.

Romanen Sveket, som är andra delen i en trilogi, där de övriga titlarna är Mannen utanför (1958) och Skiljevägen (1962), är en bra inkörsport till Salomonsons författarskap. Här presenteras nämligen hans samhällskritik på ett mycket tydligt (några skulle säkert säga övertydligt) sätt.

Salomonsons roman är närmast att betrakta som en kollektivskildring. Men en av karaktärerna, den unge arbetaren Bruno Wijk, står ofta i handlingens centrum. Och hans predikament presenteras på följande sätt: "[S]om arbetare hade han nått fram till en punkt, då han inte längre hade något att kämpa för - då han i materiellt hänseende var tillgodosedd. [---] Utgick man ifrån, att han inte ville bli annat än reparatör [...] hade han nu - vid tjugofem års ålder - allting utstakat för sig: vägen låg spikrak ända fram till graven. [---] Han behövde bara gå dit man pekade. Gjorde han bara det, då ordnade allting sig. Och han lydde gladeligen! Han gjorde precis vad man sa åt honom att göra" (s. 141).

Vad Salomonson vill berätta om är alltså att förverkligandet av arbetarrörelsens visioner om folkhemmet inte nödvändigt leder till frihet och lycka för arbetarklassen.

Och Salomonsons litterära program illustreras väl i följande samtal mellan den försupne arbetaren Stor-Olsson och hans arbetskamrat Johannes Fält:

"Ser du, Johannes, den svenske arebtaren får inte kritiseras! Om du nån gång ska skriva en bok, så ska du befolka den me glada, friska, frimodiga arbetare - avvikande typer får inte existera. Men skriver du att alla är glada och friska och frimodiga, då får du telegram från både Erlander och Hjalmarsson.

[---]

- Och du började supa?

- Ja. Rent ut sagt börja ja supa när jag blev klar över hur de gamla, fina arebetaridealen med åren har svikits - mer och mer svikits och förhycklats - bara genom detta att de till varje pris hållits rena. För hur ska någonting kunna utvecklas sunt, om det inte får blir föremål för kritik, va?" (s. 270)

Några hyllningstelegram lär varken Erlander eller Hjalmarsson ha skickat till Salomonson. Och just därför är han en av de intressantaste skildrarna av folkhemsepoken.

Sveket har nyligen återutgivits av förlaget h:ström.