Tove Ditlevsen, Ungdom, Barndom och Gift

 Tove Ditlevsens självbiografiska romaner har plötsligt blivit internationella hits och höjs till skyarna av kritiker i såväl München som New York. Det är utmärkt, inte mist för att det fått Natur & Kultur att satsa på nyutgåvor och en nyöversättning (av den sista delen i trilogin: Gift).

Dem har jag läst under julledigheten (trots att jag brukar insistera på att läsa dansk litteratur på originalspråk). Och föga förvånande har jag gjort mig en del tankar om författarens klasskildringar.

Ditlevsen brukar inte räknas till de danska arbetarförfattarna. Det beror nog mest på att man i Danmark ofta hållit sig med en ganska snäv och politiserad definition av vad arbetarlitteratur är. 

Om man läser med öppna ögon blir det dock uppenbart att hon i sina självbiografiska romaner skildrar sig själv som en författare som är rotad i arbetarklassen. 

I de två första delarna i trilogin: Barndom och Ungdom hittar man exempelvis referenser (ofta explicita) till arbetarförfattare som Gorkij och Nexø och utförliga diskussioner av hur litteraturen alltid finns i ett klassammanhang. Bland annat understryks att arbetarklassen inte lämnat särkilt många skriftliga spår spår efter sig – vilket naturligtvis syftar till att uppmärksamma läsaren på att Ditlevsens böcker skildrar andra sociala miljöer än de man brukar möta i litteraturen.

Ditlevsen anlägger dessutom ett tydligt klassperspektiv på sådant som annars brukar framställas som allmänmänskligt. Inte minst betonar hon att hennes barndom var proletär och att den därmed skiljer sig från bardomar i andra klasser. Exempelvis berättar hon om att pubertetens mysterier inte är fullt så mysteriösa för de barn som alltid sovit i samma rum som vuxna...

I Gift – som annars inte handlar så mycket om proletära miljöer – understryker Ditlevsen också att en författares sociala sociala bakgrund kan vara väldigt viktig för hennes skapande: 

Jag tänker att Piet Hein inte vet vad det vill säga att vara fattig och behöva sälja nästan all sin tid bara för att kunna leva. Jag känner mycket större sympati för Halfdan Rasmussen, som är liten, mager, illa klädd och som lever på socialbidrag. Vi är från samma miljö och talar samma språk.