Heike Geissler, Saisonarbeit

 På senare tid har jag läst en massa litterära skildringar av så kallat prekärt arbete (dvs. arbete som utförs under otrygga villkor). En av de intressantaste är Heike Geisslers Saisonarbeit (2014, publicerad på engelska som Seasonal Employee 2018), som handlar om arbete på Amazons lager i Leipzig.

I likhet med många andra samtida skildrare av prekärt arbete diskuterar Geissler relationen mellan författare, prekariat och läsare, och precis som flera andra tycks hon vilja visa att det prekära arbetet inte är något exotiskt, utan att det snarare utgör en ren och tydlig form av det kapitalistiska lönearbetet över huvud taget. Exempelvis anspelar hon flera gånger på Marx arbetskritik, vilket gör att likheterna mellan det moderna prekariatet och det traditionella proletariatet understryks. Ett annat grepp jag känner igen från andra författare – och som får samma effekt – är att det prekära arbetet jämförs med arbetet under den tidiga industrialismen, innan arbetarrörelsens genombrott.

Det som skiljer ut Saisonarbeit från andra litterära prekariatsskildringar är emellertid att Geissler i ännu högre grad än andra författare betonar skildringens litteraritet. En anledning till det kan vara att det idag inte finns någon större grund för optimism beträffande politikens möjligheter att bekämpa de prekära villkorens utbredning på arbetsmarknaden. Det innebär att det inte blir särskilt meningsfullt att göra litteraturen till politikens hjälpreda, och att förattarens uppgift istället blir att undersöka hur det litterära som sådant kan användas politiskt. Detta är något jag ska försöka fundera vidare på framöver...