Édouard Louis, En kvinnas frigörelse

 I sin nya roman, En kvinnas frigörelse, skriver Édouard Louis om sin mor och om sin relation till henne. Han berättar om det våld hon uthärdade i decennier i en fattig arbetarfamilj i en by i norra Frankrike, innan hon – liksom Louis – lyckades slå sig fri.

Berättelsen är kort (romanen är bara 60 sidor lång), men varje ord är vägt på guldvåg och många meningar låter närmast som sentenser eller korta dikter. Såhär beskriver Louis exempelvis inledningen av sina föräldrars relation: "det dröjde inte länge förrän han blev en annan – det vill säga som alla andra".

Liksom i sina tidigare romaner skriver Louis en del om skrivandet, om hur hans arbetarklasskildringar är ett slags antilitteratur som bryter mot alla borgerliga litterära ideal. Bland annat skriver han att han fått lära sig att litteratur "aldrig ska försöka förklara, bara skildra verkligheten" men att han skriver för att förstå sin mors liv. Och han fortsätter såhär:

Jag har fått lära mig att litteratur inte får likna ett politiskt manifest, men ändå vässar jag varenda mening jag skriver som man slipar en knivsegg.

Därför att jag numera vet att de har konstruerat det de kallar litteratur mot kroppar och liv som hennes. Därför att jag hädanefter vet att detta att skriva om henne, att skriva om hennes liv, är liktydigt med att skriva mot litteratur.

Louis idé att skrivandet kan användas för att förstå ett liv får mig att tänka på Rita Felskis artikel "Recognizing Class". Där analyseras bland annat Didier Eribons memoarbok Tillbaka till Reims, som är en av Louis viktigaste inspirationskällor. Enligt Felski skildrar Eribon inte bara sina klassupplevelser – genom att göra litteratur av dem omformar han dem också och gör dem därmed synliga på ett nytt sätt. 

Felski menar också att förvandlingen till litteratur upphöjer dessa erfarenheter. Och det tål att sägas också om En kvinnas frigörelse. Genom att göra sin mor till huvudperson i en roman fullbordar Louis hennes frigörelse.