Den som intresserar sig för arbetarlitteraturens historia upptäcker snart att arbetarrörelsen varit en kulturrörelse där litteraturen hållits högt. Många arbetarförfattare var först läsande arbetare som mötte litteraturen inom arbetarrörelsen, exempelvis vid poesiuppläsningar i samband med möten eller vid folkhögskolekurser. Arbetarrörelsens litterära offentlighet – framför allt dess press och förlag – har utgjort en oerhört viktig infrastruktur för spridandet av arbetarlitteratur (och annan litteratur) inom arbetarklassen.
Många av arbetarrörelsens politiska företrädare har också inspirerats av skönlitteraturen. Det mest kända exemplet är kanske att Ernst Wigforss framhöll Viktor Rydberg som inspirationskälla. Det var snarare "Den nya Grottsången" än Marx Kapitalet som gjort honom till socialist, påstod han i sina memoarer. Erlander och Palme bjöd också in författare till diskussionsmöten för att se om man på något sätt skulle kunna knyta dem till arbetarrörelsen.
Idag är den svenska arbetarrörelsen inte längre någon kulturrörelse. Det brukar vi som har hjärtat till vänster och intresserar oss för litteratur påpeka så ofta vi får chansen. Vi brukar också hävda att detta är ett av det stora problemen med dagens arbetarrörelse.
I allmänhet upplever vi dock inte att vi får så mycket gensvar. Därför är det mycket trevligt att socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson, som tidigare varit kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, i en krönika i Göteborgs-Posten skriver om hur skönlitteraturen kan fungera som inspirationskälla inom arbetarrörelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar