Karin Smirnoff, Jag for ner till bror

 I november meddelades att Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2021 tilldelas Karin Smirnoff för den storsäljande romantrilogi som inleds med Jag for ner till bror (2018). I prismotiveringen står att författaren "förverkligat kollektivromanen som genre" och att hon skildrat människor som annars ofta förbises. Dessutom understryks att huvudpersonen, Jana Kippo, jobbar i hemtjänsten.

Jag har bara läst Jag for ner till bror. Men jag känner inte riktigt igen mig i prisjuryns beskrivning.

Någon skildring av förbisedda kollektiv hittar jag exempelvis inte. För romanen är inte realistisk, utan fanstastisk, eftersom fokus genomgående ligger på misshandel, mord, incest och okända familjerelationer medan det vardagliga lyser med sin frånvaro. Undantaget skulle möjligen vara Janas arbete i hemtjänsten, som verkligen ges en hel del utrymme. Men det är inte intressant i egen rätt, utan bara som någonting som gör det möjligt för huvudpersonen att titta in i hemmen hos människor som på olika sätt är inblandade i de skildrade hemskheterna.

Detta innebär inte att jag tycker att Jag for ner till bror skulle vara en särskilt dåligt roman. Tvärt om är den stilistisk stark, och innan hemskheterna och de överraskande släktskapsförhållandena blir så många att man börjar tappa intresset för dem är den dessutom litet spännande. Men någon kollektivskildring om förbisedda samhällsgrupper är den inte. Och därmed har jag svårt att se att den skulle föra vidare "den realistiska tradition som bar upp Ivar Lo-Johanssons förattarskap".