Gorkij, Ute i världen

 Ute i världen (1917) är den andra delen i Maxim Gorkijs självbiografiska romansvit som inleds med Min barndom (1913) och avslutas med Mina universitet (1922). Dess tema är att världen är förskräcklig, att människorna beter sig som svin och att allt som borde vara vackert – särskilt kärleken –släpas i smutsen. 

Men romanen handlar också om litteraturen. Dels berättas om hur huvudpersonen upptäcker böckernas värld och finner den vara bättre än den värld han lever i till vardags, dels återkommer författaren flera gånger – särskilt mot slutet av romanen – till frågor om litteraturens roll och funktion.

Exempelvis slås huvudpersonen av att människorna i de böcker han läser inte tycks arbeta:

[J]ag kom med ens att tänka på att det överväldigande flertalet böcker jag läst nästan aldrig talade om vad de ädla hjältarna levde av, vad för slags arbete de hade.

Denna formulering – som rymmer ett arbetarlitterärt program – är naturligtvis ett slags läsanvisning till Gorkijs författarskap. Och samma sak gäller detta stycke, från slutet av romanen, som är en kommentar till en scen där en man slagit ihjäl en katt:

Varför jag berättar dessa ohyggligheter? För att ni, mitt värda herrskap, skall få veta om dem – de tillhör inte något förgånget, nej sannerligen inte något förgånget. Ni, mitt herrskap, älskar diktade ohyggligheter, skickligt berättade skräckscener, det fantastiskt hemska kittlar angenämt era nerver. Men jag känner till verklighetens fasor, det dagliga livets hemskheter, och det är min oförytterliga rätt att obehagligt uppröra er med skildringar av dem, så att ni ska komma ihåg under vilka förhållanden och i vilken värld ni lever.

Det är bland annat dessa resonemang som gjort Gorkij till en beundrad förebild bland arbetarförfattare över hela världen.