Detta beskrivs i romanen inte som något större problem. Vid ett tillfälle säger exempelvis berättaren att han "sällan påträffat tankar i böcker" som han inte "hört förut i det praktiska livet".
Ibland upphöjs nödvändigheten rent av till dygd och den praktiska erfarenheten förklaras vara överlägsen den bokliga bildningen. Bland annat förklarar huvudpersonen att han lärt sig "nationalekonomins grundprinciper [...] genom direkt kontakt med livet" och att han inte "kunde förstå varför att man behövde skriva en tjock bok full av svåra ord om något som är fullkomligt klart för var och en som anstränger sina krafter för en annan människas lycka och bekvämlighet".
Liknande tankar hittar man också hos många andra arbetarförfattare. Moa Martinson skriver exempelvis i Mor gifter sig om hur ett proletärbarn kan lära sig mer om Sveriges geografi än vad som står i läroböckerna genom att behöva flytta runt i landet. Och Rudolf Värnlund påstod på 1920-talet att proletärförfattarna var överlägsna sina borgeliga kollegor eftersom de inte tyngdes av bildning och stod i direkt kontakt med det som hände i samhället.
Även om det är lätt att förstå att de som förvägras möjligheterna till utbildning gärna vill hävda att denna ändå inte är särskilt viktig ("Vad är väl en bal på slottet?") kan denna retorik naturligtvis vara farlig. Den kan ju lätt slå över i anti-intellektualism och bildningsförakt.
Men så är det inte i arbetarlitteraturen. Även om många arbetarförattare med rätta framhållit att det inte alltid är de som studerat som är de mest lärda har de också skildrat det faktum att de inte haft möjlighet att ägna sig åt organiserade studier som någonting tragiskt, och som uttryck för klassorättvisa. Dessutom har de ofta gjort allt de kunnat för att bilda sig på egen hand. Det beskrivs bland annat i flera av Ivar Lo-Johanssons romaner, exempelvis Godnatt, jord och Stockholmaren. Och kampen för bildning är också ett bärande tema även i Mina universitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar