Gorkij, Mina universitet

 Sista delen i Maksim Gorkijs självbiografiska romantrilogi har titeln Mina universitet. Den syftar på att huvudpersonen aldrig fick möjlighet att ägna sig åt formella studier och istället fick lära sig om livet genom att leva det.

Detta beskrivs i romanen inte som något större problem. Vid ett tillfälle säger exempelvis berättaren att han "sällan påträffat tankar i böcker" som han inte "hört förut i det praktiska livet". 

Ibland upphöjs nödvändigheten rent av till dygd och den praktiska erfarenheten förklaras vara överlägsen den bokliga bildningen. Bland annat förklarar huvudpersonen att han lärt sig "nationalekonomins grundprinciper [...] genom direkt kontakt med livet" och att han inte "kunde förstå varför att man behövde skriva en tjock bok full av svåra ord om något som är fullkomligt klart för var och en som anstränger sina krafter för en annan människas lycka och bekvämlighet".

Liknande tankar hittar man också hos många andra arbetarförfattare. Moa Martinson skriver exempelvis i Mor gifter sig om hur ett proletärbarn kan lära sig mer om Sveriges geografi än vad som står i läroböckerna genom att behöva flytta runt i landet. Och Rudolf Värnlund påstod på 1920-talet att proletärförfattarna var överlägsna sina borgeliga kollegor eftersom de inte tyngdes av bildning och stod i direkt kontakt med det som hände i samhället. 

Även om det är lätt att förstå att de som förvägras möjligheterna till utbildning gärna vill hävda att denna ändå inte är särskilt viktig ("Vad är väl en bal på slottet?") kan denna retorik naturligtvis vara farlig. Den kan ju lätt slå över i anti-intellektualism och bildningsförakt.

Men så är det inte i arbetarlitteraturen. Även om många arbetarförattare med rätta framhållit att det inte alltid är de som studerat som är de mest lärda har de också skildrat det faktum att de inte haft möjlighet att ägna sig åt organiserade studier som någonting tragiskt, och som uttryck för klassorättvisa. Dessutom har de ofta gjort allt de kunnat för att bilda sig på egen hand. Det beskrivs bland annat i flera av Ivar Lo-Johanssons romaner, exempelvis Godnatt, jord och Stockholmaren. Och kampen för bildning är också ett bärande tema även i Mina universitet.

Luka Lei Zhang, På doktorandernas kontor kl 15

 

 

Jag har översatt en dikt av Luka Lei Zhang. Den kan läsas på Clartés hemsida.

Gorkij, Ute i världen

 Ute i världen (1917) är den andra delen i Maxim Gorkijs självbiografiska romansvit som inleds med Min barndom (1913) och avslutas med Mina universitet (1922). Dess tema är att världen är förskräcklig, att människorna beter sig som svin och att allt som borde vara vackert – särskilt kärleken –släpas i smutsen. 

Men romanen handlar också om litteraturen. Dels berättas om hur huvudpersonen upptäcker böckernas värld och finner den vara bättre än den värld han lever i till vardags, dels återkommer författaren flera gånger – särskilt mot slutet av romanen – till frågor om litteraturens roll och funktion.

Exempelvis slås huvudpersonen av att människorna i de böcker han läser inte tycks arbeta:

[J]ag kom med ens att tänka på att det överväldigande flertalet böcker jag läst nästan aldrig talade om vad de ädla hjältarna levde av, vad för slags arbete de hade.

Denna formulering – som rymmer ett arbetarlitterärt program – är naturligtvis ett slags läsanvisning till Gorkijs författarskap. Och samma sak gäller detta stycke, från slutet av romanen, som är en kommentar till en scen där en man slagit ihjäl en katt:

Varför jag berättar dessa ohyggligheter? För att ni, mitt värda herrskap, skall få veta om dem – de tillhör inte något förgånget, nej sannerligen inte något förgånget. Ni, mitt herrskap, älskar diktade ohyggligheter, skickligt berättade skräckscener, det fantastiskt hemska kittlar angenämt era nerver. Men jag känner till verklighetens fasor, det dagliga livets hemskheter, och det är min oförytterliga rätt att obehagligt uppröra er med skildringar av dem, så att ni ska komma ihåg under vilka förhållanden och i vilken värld ni lever.

Det är bland annat dessa resonemang som gjort Gorkij till en beundrad förebild bland arbetarförfattare över hela världen. 

Om arbetarlitteratur och klass i radio

 I förmiddags pratade jag litet om arbetarlitteratur och klass i P4. För att lyssna, spola fram till 2:44:40.

Ny bok om arbetarlitteratur från jordens alla hörn

 2017 gav John Lennon och jag ut boken Working-Class Literature(s): Historical and International Perspectives, som innehöll uppsatser om arbetarlitteratur från Sovjetunionen/Ryssland, USA, Storbritannien, Mexico, Finland och Sverige. Ganska snart blev vi sugna på att fortsätta projektet, och idag ger vi ut en uppföljare som handlar om arbetarlitteratur i Argentina, Danmark, Singapore, Sydafrika, Tyskland, Japan och Irland. Precis som föregångaren kan den laddas ner gratis från förlagets webbplats, där det också finns information om hur man för en billig peng kan beställa ett fysiskt exemplar.  

John och jag har jobbat hårt med boken och är mycket nöjda med resultatet. I kväll ska vi fira utgivningen tillsammans med de flesta av bidragsgivarna genom att skåla via Zoom. 

Intresset för boken har varit stort på förhand, vilket visar att arbetarlitteraturforskningen är på uppgång.  Även medierna är nyfikna. Jag har redan blivit intervjuad av Flamman och i morgon ska jag prata med journalister från Sveriges Radio och Skånska Dagbladet. Det har också publicerats en text om boken på Malmö universitets hemsida. 

Artikel om Agnes Smedley och Moa Martinson

 Idag publicerades en artikel som jag skrivit tillsammans med min kollega John Lennon. Den handlar huvudsakligen om den amerikanska proletärförfattaren Agnes Smedleys roman Daughter of Earth, men innehåller också en jämförelse med Moa Martinsons Mor gifter sig. För att läsa, klicka här.

Ny avhandling om arbetarlitteratur

 Idag disputerade Hannah Tischmann vid universitetet i Wien på avhandlingen "Timing 'the Invisibles': Narrative Time Practices and Social Inequalities in Selected Works of Swedish Working-Class Literature of the 1970s and the Early Twenty-First Century". Det är en mycket bra avhandling som bidrar till arbetarlitteraturforskningen på flera sätt.

För det första är Tischmanns fokus på tid intressant. Tid är nämligen centralt både för arbetarlitteraturens innehåll och för dess form. Vad gäller det förra kan man exempelvis konstatera att fenomenet klass har mycket med tid att göra. Arbetare säljer ju sin tid åt andra och frågan om arbetstiden har alltid varit central för arbetarrörelsen. Beträffande det senare så är det exempelvis så att historieberättande har väldigt mycket att göra med med organisering av händelser i tid.

För det andra är Tischmanns doktorsavhandling den första som handlar om den nya vågen av svensk arbetarlitteratur. Närmare bestämt tar hon upp verk av Susanna Alakoski, Johan Jönson och Kristian Lundberg till behandling. 

För det tredje är avhandlingen ett pionjärverk även vad gäller 1970-talets intressanta, men ännu relativt outforskade arbetarlitteratur. Här är hennes viktigaste exempel verk av Marit Paulsen, Maja Ekelöf och Erik Johansson. 

Jag hoppas verkligen att detta viktiga vetenskapliga arbete snart kan presenteras i bokform.

Samtida arbetarlitteratur från hela världen

 Studenterna på nätkursen Working-Class Literature – Historical and International Perspectives har precis skrivit tentor om samtida arbetarlitteratur. Att titta på vad de valt för exempel för sina analyser är ganska intressant.

Det mest oväntade valet  är nog grindcore-bandet Nasums musik, som en student jämför med arbetarsångerna "Internationalen", "Solidarity Forever" och "Einheitsfrontlied". Även fotbollspelaren Martin Mutumbas självbiografiska bok Äkta hela vägen (som han skrivit tillsammans med journalisten Erik Niva) är ett originellt och spännande val.

Många studenter har valt att skriva om svensk litteratur, och av dem har de flesta skrivit om Jenny Wrangborgs dikter. Även Susanna Alakoskis romaner Svinalägorna och Bomullsängeln har varit populära. En student skrev om Mats Källblads serieroman Garagedrömmar och en annan om Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här. De flesta som skrivit om svensk litteratur har varit från Sverige, men några av analyserna av Wrangborgs dikter är skriva av utländska studenter som tagit sig an de översättningar till engelska som man hittar på Wrangborgs hemsida.

 

Vad gäller samtida utländsk arbetarlitteratur så är bredden stor. Bland annat behandlas en dikt av den turkiske exilpoeten Cem Karaca, en samling med dikter av kinesiska migrantarbetare (Iron Moon), den indiske författaren Aravind Adigas internationellt uppmärksammade och prisbelönta  The White Tiger (som enligt uppgift snart ska bli film, även om man nog får ta den uppgiften med en nypa salt i dessa pandemitider), Trainspotting av Irvine Welsh, Joyce Carol Oates My Life as a Rat och Barbara Kingsolvers Flight Behaviour. Flera studenter har dessutom valt att skriva om Édouard Louis Vem dödade min far.

Det har varit mycket intressant att få ta del av studenternas texter och som vanligt är det nog jag som lärt mig mest. Nu ser jag fram mot den sista tentan på kursen som är en litet större skrivuppgift om arbetarlitteraturer från olika tider och platser. Huruvida studenterna är lika taggade vet jag inte, men jag är säker på att de kommer att fortsätta att leverera spännande resonemang om såväl väntade som oväntade verk.

Nordarb VII

I veckan höll Nordiskt nätverk för arbetarlitteratur sin sjunde konferens, på dagen tio år efter den första konferensen, som hölls i Lund 2010. Denna gång skulle vi ha varit i Köpenhamn, men på grund av pandemin fick vi hålla till på nätet, vilket gick ganska bra.

Dock var programmet något mindre ambitiöst än annars, åtminstone vad gäller omfånget. Innehållet var det dock inget fel på.

Det hela inleddes med att tre forskare från Syddansk universitet presenterade pågående forskning om frågor om klass och arbete i dansk samtidslitteratur. Därefter hölls föredrag om bland annat vilka författare Martin Andersen Nexø inspirerats av, idéer om internationell arbetarsolidaritet i Josef Kjellgrens dikter, vilken roll gatan spelat i skandinavisk arbetarlitteratur, kvinnliga socialdemokratiska pionjärers retorik, klass i fotbollsspelares memoarer och metaforer i arbetsskildringar.

Det blev en hel del diskussioner om "kolportageromanens" förhållande till arbetarlitteraturen, med utgångspunkt i Beata Agrells föredrag om fabriksflickan som motiv och Christine Hamms om Karen Sunds Heltinden paa Kuba. Även Åsa Arpings och Anna Björk Einarsdóttirs föredrag om relationen mellan det internationella och det nationella i arbetarlitteraturen och forskningen om densamma satte i allra högsta grad igång tankeverksamheten. 

Arbete pågår nu med att göra en bok med utgångspunkt i det som presenterats vid konferensen. Dessutom tänker arrangörerna försöka ordna en uppföljning i Köpenhamn så snart som möjligt.

Parallellt med detta planeras nästa konferens. Om allt går somdet ska kommer den att hållas i Karlstad om två år. Preliminärt tema är "arbetarlitteratur bortom kanon".

Världen vi lämnar

 Världen vi lämnar är Föreningen Arbetarskrivares tolfte antologi. De senaste fem har kommit ut med två-årsintervaller och blivit bättre och bättre. Den förra – Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattad kroppar (2018) – fick också en hel del positiv uppmärksamhet, bland annat i Dagens Nyheter och på SVT, där den hissades av kritikern Ulrika Milles. 

Även Världen vi lämnar kan nog komma att tas väl emot. Kvaliteten på bidragen är nämligen genomgående hög och flera av dem är riktiga pärlor. 

Bland novellerna gillade jag särskilt Erik Hakings, Kajsa Paulssons och Micke Evhammars. Min absoluta favorit är dock Karin Nilssons oerhört välskrivna "Bassängsystrar", som beskriver en rehabiliteringsresa till Mallorca och bland annat handlar om sjukdom, läkande, vänskap och olika slags relationer mellan kvinnor och män.

Vad gäller poesin och prosalyriken är nivån ännu högre. Elliot Baron skildrar på ett vackert och tänkvärt sätt vårdarbetares möten med gamla och sjuka människor, Stina Künstlicher beskriver rytmakrobatiskt och underhållande kampen mellan personal och gäster i en bar, Nino Mick skapar med utgångspunkt i arbete ombord på tåg dikter av svindlande hög kvalitet och Freke Räihä kombinerar på ett engagerande sätt intellektuell stingens med en drabbande nakenhet. 

Gorkij, Min barndom

Maxim Gorkij (1869-1936)

 

Jag har läst om Gorkijs Min bardom, som är den första delen i en trilogi med självbiografiska barndomsskildringar som utkom mellan 1913 och 1923 (de övriga delarna heter Ute i världen och Mina universitet). Denna trilogi inspirerade arbetarförfattare i hela världen att använda den egna uppväxten för att berätta om sociala förhållanden. 

När jag nu för tredje gången (tror jag) läste Min barndom gick mina tankar flera gånger till Moa Martinsons Mor gifter sig (som jag också nyligen läst om), som utan tvekan var en av de svenska arbetarförfattare som beundrade Gorkij mest. I båda verken fokuseras starkt på barnets relation till de vuxna och i båda säger berättaren (som är författaren/huvudpersonen som vuxen) att berättelsen inte bara handlar om ett enskilt människoöde utan om villkoren för en hel klass. Hos Gorkij uttrycks tanken på följande vis:

[J]ag berättar ju inte för att berätta om mig själv utan för att skildra den trånga kvava värld i vilken det enkla ryska folket levde - och alltjämt lever i.

När Gorkij skildrar fabriksarbetare går mina tankar emellertid till helt andra författare. Såhär låter det när han beskriver en lunchrast i en fabrik:

Vid middagstiden hördes åter tutningen. Det svarta gapet öppnade sig igen och gav ifrån sig hela den där människoflocken som den slukat på morgonen. Strömmen delade sig åt olika håll och letade sig droppvis in i husen. 

Att arbetarna skildras som en anonym massa är ganska vanligt också i svensk litteratur från denna tid. Det mest kända exemplet är nog Martin Kochs Arbetare som kom ut 1912, dvs. året innan Min barndom och som inleds med en beskrivning av hur en massa av arbetare väller fram genom staden på väg till fabriken.

Idéer om "massan" var populära under början av 1900-talet. I litteraturen tycks de främst ha resulterat i att det skapades distans till arbetarna, och till att de snarare framträdde som en passiv produkt av yttre omständigheter än som en klass med förmåga att förändra samhället. Att senare svenska arebtarförattare huvudsakligen kom att inspireras av en annan tendens i Gorkijs uppväxtskildringar, nämligen att ett individuellt öde framställs som represenatativt för större sociala sammanhang, är alltså något att vara glad över. 

Ådalens arbetare, Stockholms ärke-medelklass och Möllevångens prekariat

 På den tiden man kunde resa höll jag en föreläsning om klass och plats i modern svensk arbetarlitteratur vid en konferens på Nasjonalbiblioteket i Oslo. Nu har det blivit ett kapitel i antologin Sted, fiksjon og historie, som kom ut idag.

De verk jag tar upp i kapitlet är två tecknade romaner: Daria Bogdanskas Wage Slaves och Mats Jonssons Nya Norrland. Boken kan läsas/laddas ner gratis från Nasjonalbibliotekets hemsida (man kan också köpa ett fysiskt exemplar därifrån).