Vem är arbetaren?

I går medverkade jag i samtal med rubriken "Vem är arbetaren?" vid konferensen "Samhälle och Existens". De jag pratade med var författarna Susanna Alakoski, Kristian Lundberg och Cecilia Persson. Samtalet leddes av Jonas Alwall.
I mitt korta inledningsanförande tog jag upp följande:
När vi tänker på "arbetaren" tänker vi ofta på en manlig, vit industriarbetare. Men under de senaste decennierna har det svenska arbetslivet genomgått stora förändringar. Nuförtiden arbetar fler arbetare inom tjänsteproduktion och omsorg än inom industriproduktion. I de branscherna jobbar fler kvinnor än män. Dessutom har cirka 30% av arbetarna i Sverige utländsk bakgrund. Vidare har de anställningsförhållanden som varit vanliga inom industrin – tillsvidareanställningar och kollektivavtal – blivit allt mer sällsynta. En typisk arbetare kan alltså mycket väl vara en kurdisk kvinna som är timanställd som bartender eller personlig assistent.
Detta ser man i arbetarlitteraturen. I Att bära sin egen kropp riktar Cecilia Persson – liksom många andra samtida arbetarförfattare – upppmärksamheten mot vård och serviesektorerna. Susanna Alakoski påminner oss i Svinalängorna om att den svenska arbetarklassen länge bestått också av människor som kommer från andra länder och Kristian Lundberg skildrar i Yarden en del av arbetsmarknaden där den svenska modellen tycks vara upphävd. Arbetarförfattarna ger oss alltså en uppdaterad bild av det svenska klassamhället.
I vårt samtal tog vi därefter bland annat upp den eviga frågan om vad en arbetarförfattare är. Jag menade bland annat att han eller hon kan vara ett monument över att arbetare, trots alla fördomar folk har, faktiskt kan skapa stor konst. Vi diskuterade också den pågående nedrustningen av välfärden – exempelvis det faktum att många privata skolor inte har några skolbiliotek – och vad den kan innebära för arbetares möjligheter att göra sig delaktiga i kulturen. Särskilt intressant blev den diskussionen när vi gjorde jämförelser med hur det var i början av 1900-talet. Då var ju Sverige ännu mer segregerat och orättvist än vad det är idag, men ändå lyckades arbetarklassen och arbetarrörelsen ganska väl med sina kulturella strävanden...