Elise Karlsson, Klass

Elise Karlssons roman Linjen fick mycket och övervägande positiv uppmärksamhet när den kom ut för ett år sedan. Själv bidrog jag med en välvillig recension i Arbetet. Karlssons nya bok, Klass, har också tagits väl emot av kritikerna, och jag är minst lika nöjd som sist.
Karlsson är en utpräglat intellektuell författare, samtidigt som hon också är en god litterär hantverkare. (Samma profil uppvisar exempelvis Jonas Hassen Khemiri, och faktum är att Klass i vissa avseenden kan läsas som ett slags vuxenvariant av ungdomsboken Ett öga rött.)
Huvudpersonen i Klass, Hélène, kommer från det som idag kallas ett "utanförskapsområde", nämligen Rinkeby. Vid den tid som skildras – första delen av 2000-talet – användes dock ett annat språkbruk: "när man talar om förorten nu, den här hösten, vem vet när den här hösten tar slut, menar man islam".
Så låter det ofta även nuförtiden. Men Karlsson sätter in förorten i ett annat sammanhang, nämligen det som gett titeln åt henes roman: klass.
Och detta sammanhang ramar inte bara in förorten, utan även en rad frågeställningar som för det mesta relateras till andra saker än klass. En av dessa gäller vem som har rätt att berätta om olika sociala miljöer. En av Hélènes lärare har nämligen skrivit en roman om förorten, och Hélène har tagit på sig uppgiften att skriva en motberättelse ur sitt och sina klasskamraters perspektiv, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Och Helénès litterära kamp står naturligtvis i ett intressant förhållande till Karlssons försök att anlägga ett klassperspektiv på förorten.
Allt det här är spännande. Men ännu intressantare än romanens övergripande motiv och temata är alla de sentensliknade formuleringar som romanen är späckad med.
Det som ibland kallas "Rinkebysvenska" beskrivs som "en accent [...] som inte kommer från brytningen mellan två språk, utan samförståndet på en plats".
"Svenskars" förhållande till "invandrare" kommenteras såhär: "Det här sättet att inte ens försöka tvinga in främlingar i sin gemenskap. Att inte ens ha en gemenskap att släppa in dem i".
Hélènes pojkvän Richard och det Bromma där han vuxit upp kopplas samman på följande vis: "Överallt byggnader som uttrycker, präglas av dem som äger dem. Här hör Richard hemma. Här och alltså överallt".
Och Richards föräldrars hem får Hélène att tänka såhär: "Det är prydligt här på ett annat sätt än hemma hos mig, hemma hos mina föräldrar. Allt är undanplockat, avtorkat, putsat. Mer som hos mina första vänner i Rinkeby, de som hade få saker men välskötta. Kanske för att det är städat av samma människor".
Jag tycker att dessa citat ger en ganska bra bild av hur många intressant tankegångar man hittar i Klass och hur tjusigt de uttrycks. Nu ser jag fram mot Karlssons nästa roman.