Jag är särskilt glad över Landströms avslutning, som enligt min uppfattning väl fångar en av mina huvudteser:
Här pekar Magnus Nilsson på någonting jag själv inte reflekterat över. Det finns en föreställning om att arbetarlitteraturen ofta utspelar sig i strejkernas och matköernas tidevarv. Att man som läsare ska förfasa sig över ett barbariskt förflutet och samtidigt förstå att ”sedan kom socialdemokratin”. Men detta är en vrångbild. Snarare har arbetarlitteraturen varit tämligen kritisk mot välfärdskapitalismen. Magnus Nilsson drar upp en idépolitisk linje från Folke Fridells uppgörelse med folkhemmet på fyrtiotalet ända fram till i dag. Han tar en bok som Kristian Lundbergs Yarden som exempel. Det är en skildring av anställda vid ett bemanningsföretag vid Malmö hamn. Men det är också ett angrepp på idén om det ”postindustriella” välfärdssamhället. En roman som visar att vi inte alls lämnat det gamla klassamhället bakom oss, men att det ser annorlunda ut. Här ligger arbetarlitteraturens styrka menar Magnus Nilsson. Att den ständigt omförhandlar klassbegreppet. På så sätt pekar han på att det är precis tvärtemot vad många föreställer sig. Arbetarlitteraturens styrka är dess förmåga att just lämna bilden av stataren eller jordproletären bakom sig och istället låta den papperslösa hamnarbetaren träda fram.För att läsa hela recensionen, klicka här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar