Läs om Lundberg, Wallraff och bemanningsföretagen på nätet

Förra året publicerade jag artikeln "Litteraturen och bemanningsföretagen: Litteraturpolitiska strategier hos Günter Wallraff och Kristian Lundberg" i den utmärkta tidskriften Arbetarhistoria. Nu kan man ladda ner artikeln helt gratis via http://www.arbetarhistoria.se/147-148/.

Ny antologi om arbetarlitteratur

För ett år sedan hölls en konferens om nordisk arbetarlitteratur i Landskrona. I dagarna har det utkommit en antologi som innehåller texter från denna konferens: Från Bruket till Yarden: Nordiska perspektiv på arbetarlitteratur.
Bland bidragen hittar man bland annat följande:
Beata Agrell skriver om plats och genre i Alfred Kämpes Trälar och Ragnhild Jølsens Brukshistorier,  Per-Olof Mattsson reder ut Ivar Lo-Johanssons relation till Martin Andersen Nexø, Bjørn Ivar Fyksen diskuterar om Alf Prøysen var arbetarförfattare, Ole Karlsen presenterar arbetarlyrikern Bjørn Aamodt och Christine Hamm analyserar Yarden med utgångspunkt i begreppen melodrama och skepticism.
Själv medverkar jag med en text om förhållandet mellan arbetarlitteraturen och den nya vänstern i Sverige och Västtyskland.

Ämbetsmannen som trivdes i fängelset

Hans Scherfig

Min läsning av Hans Scherfig har fortsatt med romanen Den försvunne ämbetsmannen [Den forsvundne fuldmæktig, 1938]. Den handlar om en tjänsteman som grips av en plötsligt frihetslängtan, iscensätter sin egen död och flyttar ut på landet under falsk identitet. Tyvärr upptäcker han snart att livet på landet inte alls är så idylliskt som han mindes från bardomens semestrar. Men när han så småningom avslöjas hamnar han på en betydligt trevligare plats, nämligen i fängelset. Här får man mat på regelbundna tider, man får enkla arbetsuppgifter och man slipper oroa sig. Fängelset är helt enkelt själva inbegreppet av det borgerliga liv till vilket han skolats. Scherfigs roman är alltså ett satiriskt angrepp på borgerligheten. Men trots att Scherfig var kommunist är det inte borgerlighetens exploatering av arbetarklassen som kritiseras, utan dess kultur och levnadssätt.

Klass och skola

Som framgår av mitt blogginlägg från i söndags kan det ibland ta ganska lång tid innan jag läser böcker som jag tipsats om. Men då och då är jag faktiskt snabb.
För några dagar sedan pratade jag med en dansk vän som tyckte att jag borde läsa Hans Scherfigs Den lyckliga tiden (på danska Det forsømte forår). Och det har jag nu gjort.
Boken handlar om en skolklass vid en privatskola i Köpenhamn i början av 1900-talet och är en svidande uppgörelse med de pedagogiska ideal som härskade där. Men den handlar också om klass. Dels beskrivs skolan som ett klassamhälle med strikta hierarkier, dels skildras hur den fostrar människor till att inta bestämda positioner i det större klassamhället utanför skolans portar.
Scherfigs roman är både skarpsinnig och underhållande och jag kommer definitivt att plöja igenom resten av hans författarskap också.

Recension av min bok i Flamman

Nu har ännu en recension av min nya bok publicerats. Detta gång är det Rasmus Landström som skriver i Flamman.
Jag är särskilt glad över Landströms avslutning, som enligt min uppfattning väl fångar en av mina huvudteser:

Här pekar Magnus Nilsson på någonting jag själv inte reflekterat över. Det finns en föreställning om att arbetarlitteraturen ofta utspelar sig i strejkernas och matköernas tidevarv. Att man som läsare ska förfasa sig över ett barbariskt förflutet och samtidigt förstå att ”sedan kom socialdemokratin”. Men detta är en vrångbild. Snarare har arbetarlitteraturen varit tämligen kritisk mot välfärdskapitalismen. Magnus Nilsson drar upp en idépolitisk linje från Folke Fridells uppgörelse med folkhemmet på fyrtiotalet ända fram till i dag. Han tar en bok som Kristian Lundbergs Yarden som exempel. Det är en skildring av anställda vid ett bemanningsföretag vid Malmö hamn. Men det är också ett angrepp på idén om det ”postindustriella” välfärdssamhället. En roman som visar att vi inte alls lämnat det gamla klassamhället bakom oss, men att det ser annorlunda ut. Här ligger arbetarlitteraturens styrka menar Magnus Nilsson. Att den ständigt omförhandlar klassbegreppet. På så sätt pekar han på att det är precis tvärtemot vad många föreställer sig. Arbetarlitteraturens styrka är dess förmåga att just lämna bilden av stataren eller jordproletären bakom sig och istället låta den papperslösa hamnarbetaren träda fram.

För att läsa hela recensionen, klicka här.

Christa Wolf, Der geteilte Himmel

För tolv år sedan fick jag ett boktips, och nu har jag läst boken: Christa Wolfs Der geteilte Himmel ("Den delade himlen", någon svensk översättning verkar inte finnas).
Romanen som publicerades 1963 handlar om en kärlekshistoria mellan en ung lärarstudent, Rita, och kemisten Manfred som är några år äldre. När Manfred, bara några veckor innan berlinmuren byggs, ger sig av till Västberlin tvingas Rita ta ställning inte bara till sina känslor för honom utan även till det delade Tyskland.
Intressant nog utspelar sig en stor del av romanen på den industriarbetsplats där Rita arbetar under loven. Och det är huvudsakligen i denna arbets- och arbetarskildring som Wolf diskuterar utvecklingen i DDR.
Möjligen är detta ett resultat av påbudet i DDR att följa den socialistiska realismens påbud. Inte desto mindre är perspektivet fruktbart. I arbetet finns nämligen en "vardaglighet" som ofta saknas i diskussioner av stora politiska skeenden.
Detta gör – tillsammans med det faktum att Der geteilte Himmel är en ytterst välkomponerad roman i vilken man på varje sida hittar betydelsedigra och och ofta väldigt vackra formuleringar – att jag å det varmaste vill rekommendera Wolfs bok. Och, förhoppningsvis kommer ni som nu tipsas inte att vänta i tolv år...