tisdag 23 juli 2013
Kringkastad
Jag har blivit kringkastad i Norge. Närmare bestämt har jag medverkat i en diskussion om Alf Prøysen i NRKs Kulturnytt, tillsammans med professor Ole Karlsen. Vi var rörande överens om att Prøysen är en viktig arbetarförfattare. För att lyssna, klicka här och spola fram till 34:30. För den specialintresserade kan jag meddela att jag medverkade per mobiltelefon från Charlottenlund fort, norr om Köpenhamn, dit jag tagit mig på cykel från Helsingör.
torsdag 18 juli 2013
Tjänster i hemmet
Marie Hållanders Tjänster i hemmet är ett prosalyriskt verk om omvårdnadsarbete, som på flera sätt påminner om Måns Wadensjös kortroman Förlossningen. Förutom att båda författarna är goda stilister behandlar de också existentiella och filosofiska frågeställningar ur ett utpräglat socialt perspektiv.
Hållanders skildringar av vård av gamla och sjuka människor aktualiserar "stora" frågor – frågor om liv och, om empati etc. Men dessa frågor kopplas inte loss från de villkor under vilka hemtjänstarbete utförs, villkor som präglas av tidsbrist och stress, fysiskt påfrestande arbetsmoment, svårigheterna att planera sitt liv när man alltid måste vara beredd att bli inringd osv.
Dessutom understryker Hållander att den värld hon berättar om är ett klassamhälle, exempelvis i följande passage, som också utgör ett bra exempel på hennes prosalyriska stil:
"På spårvagnen till stadsdelen, till jobbet kan man lätt skilja
agnarna från vetet.
De är lätta att känna igen och jag pekar alltid ut dem.
De med
funktionella kläder,
fina märken.
En tjänstekvinna eller tjänsteman.
Välansade och friserade barn och ungdomar.
Färggranna kläder,
eller kanske snarare stilrena.
Matchande dova färger,
tvättade.
Kulturarbetare, socialarbetare och kontorsnissar.
Som vill väl men på avstånd,
alltid vita.
De kliver av innan den långa färden på snabbspåret, som går
förbi tågen och förbi byggarbetsplatserna. Förbi kranarna och
grävskoporna som numera huserar längs snabbspåret,
före förorten och efter stan.
Om jag ställer mig bredvid henne eller honom är jag garan-
terad en plats. Hon eller han stiger av före snabbspåret.
Det slår aldrig fel.
Kan man peka ut dem,
får man sitta på vagnen
och slipper stå."
Tjänster i hemmet är en stark debutbok och ett fint tillskott till den samtida arbetarlitteraturen.
Hållanders skildringar av vård av gamla och sjuka människor aktualiserar "stora" frågor – frågor om liv och, om empati etc. Men dessa frågor kopplas inte loss från de villkor under vilka hemtjänstarbete utförs, villkor som präglas av tidsbrist och stress, fysiskt påfrestande arbetsmoment, svårigheterna att planera sitt liv när man alltid måste vara beredd att bli inringd osv.
Dessutom understryker Hållander att den värld hon berättar om är ett klassamhälle, exempelvis i följande passage, som också utgör ett bra exempel på hennes prosalyriska stil:
"På spårvagnen till stadsdelen, till jobbet kan man lätt skilja
agnarna från vetet.
De är lätta att känna igen och jag pekar alltid ut dem.
De med
funktionella kläder,
fina märken.
En tjänstekvinna eller tjänsteman.
Välansade och friserade barn och ungdomar.
Färggranna kläder,
eller kanske snarare stilrena.
Matchande dova färger,
tvättade.
Kulturarbetare, socialarbetare och kontorsnissar.
Som vill väl men på avstånd,
alltid vita.
De kliver av innan den långa färden på snabbspåret, som går
förbi tågen och förbi byggarbetsplatserna. Förbi kranarna och
grävskoporna som numera huserar längs snabbspåret,
före förorten och efter stan.
Om jag ställer mig bredvid henne eller honom är jag garan-
terad en plats. Hon eller han stiger av före snabbspåret.
Det slår aldrig fel.
Kan man peka ut dem,
får man sitta på vagnen
och slipper stå."
Tjänster i hemmet är en stark debutbok och ett fint tillskott till den samtida arbetarlitteraturen.
måndag 15 juli 2013
Om arbetarlitteratur i Clarté
Senaste numret av Clarté (2013:2) har som tema "Arbetaren i boken". Jag medverkar med en artikel med titeln "Klassen lever i litteraturen", Maria Hamberg berättar om hur hon i sitt skrivande brottas med frågor om kollektiv och individ, Per-Olof Matsson skriver om hur det arbetarlitterära genombrottet under mellankrigstiden hänger samman med Sveriges politiska och ekonomiska efterblivenhet och Daniel Cederqvist diskuterar hur Kristian Lundberg och Jenny Wrangborg förhåller sig till arbetarrörelsen i sina böcker. Dessutom recenserar Olle Josefsson Marie Hållanders prosalyriska verk Tjänster i hemmet. Clarté hittar man på biblioteket eller hos välsorterade tidskriftsförsäljare. Man kan också beställa tidskriften från Svenska clartéförbundets hemsida, och där kan man också läsa artiklar ur tidigare nummer.
söndag 14 juli 2013
De utsatta
Weyler förlag har gett ut Kjell Johanssons romantrilogi De utsatta – Huset vid Flon (1997), Sjön utan namn (2003) och Rummet under golvet (2007) – i en pocketvolym med titeln De utsatta.
I ett blogginlägg om Johanssons roman Vinna hela världen (1981) skrev jag såhär:
En sådan underklass finns även idag. Och fortfarande är frågan om dess existens omstridd (se exempelvis debatten om huruvida det finns fattiga barn i Sverige). Fortfarande utsätts de utsatta också för olika former av övergrepp (deporteringar av papperslösa etc.).
Men det finns även viktiga skillnader mellan vår tid och den efterkrigstid som utgör historiskt centrum i De utsatta. Bland annat skildrar Johansson hur några av dem som befann sig längst ned i den sociala hierarkin på den tiden faktiskt kunde känna delaktighet i arbetarrörelsens samhällsprojekt, trots att arbetarrörelsen generellt sätt inte hade någon särskilt tolerant inställning till de utsatta.
Johanssons berättande är episkt. Enskilda människoöden flätas samman med historien om det svenska samhällets utveckling från det sena 1800-talet till idag. Men det har också ett starkt självreflexivt och utopiskt drag. I De utsatta berättas inte bara om det som "hänt" utan också om det som inte hänt, och om det som skulle kunna hända. Dessutom tematiseras ständigt frågor om berättandets möjligheter och funktioner.
De utsatta är alltså ett stycke avancerad litteratur som handlar om viktiga frågor. Läs!
I ett blogginlägg om Johanssons roman Vinna hela världen (1981) skrev jag såhär:
[I] slutet av romanen formulerar en av huvudkaraktärerna följande insikt: "De avskaffade klassamhället genom att sluta prata om det!"Samma formulering hittar man även i Huset vid flon. Och om man skulle försöka sammanfatta poängen med De utsatta skulle man kunna säga att Johansson berättar om den underklass som egentligen inte skulle finnas i folkhemmet och som man därför antingen höll käft om eller försökte gömma undan eller utrota (tvångssteriliseringar, inlåsning etc.).
En sådan underklass finns även idag. Och fortfarande är frågan om dess existens omstridd (se exempelvis debatten om huruvida det finns fattiga barn i Sverige). Fortfarande utsätts de utsatta också för olika former av övergrepp (deporteringar av papperslösa etc.).
Men det finns även viktiga skillnader mellan vår tid och den efterkrigstid som utgör historiskt centrum i De utsatta. Bland annat skildrar Johansson hur några av dem som befann sig längst ned i den sociala hierarkin på den tiden faktiskt kunde känna delaktighet i arbetarrörelsens samhällsprojekt, trots att arbetarrörelsen generellt sätt inte hade någon särskilt tolerant inställning till de utsatta.
Johanssons berättande är episkt. Enskilda människoöden flätas samman med historien om det svenska samhällets utveckling från det sena 1800-talet till idag. Men det har också ett starkt självreflexivt och utopiskt drag. I De utsatta berättas inte bara om det som "hänt" utan också om det som inte hänt, och om det som skulle kunna hända. Dessutom tematiseras ständigt frågor om berättandets möjligheter och funktioner.
De utsatta är alltså ett stycke avancerad litteratur som handlar om viktiga frågor. Läs!
lördag 13 juli 2013
En västerorienterad varulv
Om man nu råkar vara varulv och en gång i månaden grips av lust att mörda folk, varför då inte passa på och slå ihjäl folk som förtjänar det? Sverigedemokrater, exempelvis, eller en rasistisk skivbolagsdirektör från Skara?
Så resonerar huvudpersonen i Viktor Algrens roman Han åt mitt hjärta.
Att diskutera "stadsgerillans" teori genom att berätta om en västerorienterad varulv är onekligen ett ganska kul grepp, och Han åt mitt hjärta är en riktigt underhållande roman. Dock skäms den av att idédiskussionen är allt för präglad av den romantiska och moraliserande syn på "direkt aktion" som härskar inom den autonoma vänstern.
Så resonerar huvudpersonen i Viktor Algrens roman Han åt mitt hjärta.
Att diskutera "stadsgerillans" teori genom att berätta om en västerorienterad varulv är onekligen ett ganska kul grepp, och Han åt mitt hjärta är en riktigt underhållande roman. Dock skäms den av att idédiskussionen är allt för präglad av den romantiska och moraliserande syn på "direkt aktion" som härskar inom den autonoma vänstern.
fredag 12 juli 2013
Klassamhället i David Copperfield
När jag åker på semester brukar jag läsa någon av Dickens romaner. I år blev det David Copperfield som avnjöts på Kreta.
Om man är intresserad av hur Dickens (i några av sina senare romaner) skildrar klassamhället kan man med fördel läsa Lisa-Marie Teublers masteruppsats "Mollifying the Masses: Obscuring Class and Alleviating Inequalities in Charles Dickens's David Copperfield, Great Expectations, and Little Dorrit. (Den borde finnas på Lunds universitets hemsida, men jag kan inte hitta den där just nu). Det har jag gjort, och det som följer nedan kan läsas som några anspråkslösa tillägg till Teublers analys.
I David Coppperfield skildrar Dickens fattiga människor och deras umbäranden. Men botemedlet mot dessa umbäranden är inte att ändra samhällets sociala struktur, utan att se till att några av de fattiga - de värdiga - kommer upp sig. Och vilka är då värdiga? Jo, de som är ödmjuka i sin fattigdom (exempelvis fiskarfamiljen Pegotty). Den som medvetet strävar uppåt beskrivs emellertid som en skurk (det främsta exemplet på detta är Copperfields nemesis och romanens största bov: Uriah Heep).
Detta är naturligtvis djupt paradoxalt. Och inte blir det bättre av att Dickens ofta beskriver (ödmjukt uthärdad) fattigdom som någonting vackert, och (ödmjuka) fattiga människor som moraliskt högtstående och beundransvärda. Om fattigdom adlar - varför då avskaffa den?
I David Copperfield, liksom i många andra av Dickens romaner, är klass en central problematik. Men Dickens syn på denna problematik är i allra högsta grad problematisk.
Om man är intresserad av hur Dickens (i några av sina senare romaner) skildrar klassamhället kan man med fördel läsa Lisa-Marie Teublers masteruppsats "Mollifying the Masses: Obscuring Class and Alleviating Inequalities in Charles Dickens's David Copperfield, Great Expectations, and Little Dorrit. (Den borde finnas på Lunds universitets hemsida, men jag kan inte hitta den där just nu). Det har jag gjort, och det som följer nedan kan läsas som några anspråkslösa tillägg till Teublers analys.
I David Coppperfield skildrar Dickens fattiga människor och deras umbäranden. Men botemedlet mot dessa umbäranden är inte att ändra samhällets sociala struktur, utan att se till att några av de fattiga - de värdiga - kommer upp sig. Och vilka är då värdiga? Jo, de som är ödmjuka i sin fattigdom (exempelvis fiskarfamiljen Pegotty). Den som medvetet strävar uppåt beskrivs emellertid som en skurk (det främsta exemplet på detta är Copperfields nemesis och romanens största bov: Uriah Heep).
Detta är naturligtvis djupt paradoxalt. Och inte blir det bättre av att Dickens ofta beskriver (ödmjukt uthärdad) fattigdom som någonting vackert, och (ödmjuka) fattiga människor som moraliskt högtstående och beundransvärda. Om fattigdom adlar - varför då avskaffa den?
I David Copperfield, liksom i många andra av Dickens romaner, är klass en central problematik. Men Dickens syn på denna problematik är i allra högsta grad problematisk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)