Arbetarlitteratur kan mycket väl vara litteratur som läses av arbetarklassen. Klass påverkar nämligen läsning lika mycket som allting annat. Därför har historien om arbetarlitteraturen och den litterära klasskampen ofta varit en historia om distribution.
Författare som Jan Fridegård, Moa Martinson och Ivar Lo-Johansson nådde exempelvis under decennierna efter andra världskriget sina läsare i den klass de ville företräda i litteraturen genom Folket i Bilds folkböcker och andra billigbokserier, som syftade till att fungera som alternativ till de boklådor som främst servade borgerligheten och till att sprida god och radikal litteratur i arbetarklassen.
Även om läget idag är ett annat är det fortfarande ett faktum att läsning i arbetarklassen inte alls är någon självklarhet (åtminstone inte bland män) och att det därför behövs ett annat litteraturdistributionssystem än det vars ryggrad är bokhandel (den kommersiella, inklusive de stora nätbokhandlarna) och och de traditionella biblioteken för att sprida litteratur i denna klass.
En bok för alla har varit en viktig kugge i detta system (som även inbegripit arbetsplatsbibliotek, bokcaféer, tidskrifter etc.). Genom att ge ut billiga kvalitetsböcker som folkrörelserna kunnat använda i sitt bildningsarbete har man spridit ljus över landet.
Att den borgerliga regeringen beslutade att sluta stödja förlagets utgivning av vuxenlitteratur var illa. Att kulturarbetare och författare inom arbetarrörelsen protesterade var bra. Att de röd-gröna nu lovar att återinföra statsbidragen - och att satsa en miljard på kulturpolitiken - är överraskande men ytterst glädjande. (För mig är detta dessutom det hittills mest övertygande argumentet för att man ska rösta på oppositionen i höstens val.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar