I dagens Svenska Dagbladet recenserar Erik Löfvendahl Den föreställda mångkulturen. Eftersom recensionens ingress inleds med formuleringen "ENÖGD KRITIK" beredde jag mig på en riktig hudflängning (att jag i boken slaktade Löfvedahls analys av Alakoskis Svinlängorna (s. 67) gjorde mig för övrig ännu mer nervös inför hans omdöme).
Dock tycker jag att jag klarat mig ganska helskinnad. Löfvendahl verkar köpa mina resonemang om hur den föreställda mångkulturen leder till att, som han skriver "[m]ånga av oss kritiker [...] stirrat oss blinda på 'etniciteten' och missat klassperspektivet". Det tycks också som att han tycker att mina romananalyser håller måttet. I recensionens sista mening skriver han nämligen att när "Magnus Nilsson går tätt inpå de romaner som egentligen är huvudsaken för deta arbete, finner jag hans tolkningar inte bara plausibla, här lyfter anrättningen rentav".
Vad är då problemet? Vari ligger enögdheten? Jo, i att jag, enligt Löfvendahl, ersätter "det etniska filtret" med ett marxistiskt dito. Detta är korrekt. Och om det marxistiska filtrets förträfflighet kan man naturligtvis ha olika uppfattningar. Men låt mig här vara pompös nog att anföra ett citat ur Folke Fridells Greppet hårdnar (1948): "Livet blir rikare om man bara ser åt ett håll i taget. Särskilt om man ser åt rätt håll" (s. 35). Min kritik av dem som betraktar litteraturen genom det etniska filtret går inte ut på att de är enögda. Jag menar att de ser åt fel håll. Mitt betraktelsesätt är inte bara annorlunda, det är bättre.
Alltså känner jag mig inte hudflängd av anklagelsen om enögdhet. Jag känner mig förstådd. Och att Löfvendahl inte tycker att min infallsvinkel är bra kan jag leva med.
Fast litet hudflängd blev jag nog ändå. För mot slutet av recensionen hävdar Löfvedahl att jag är självbelåten och att min bok är så teoretisk att jag nog inte själv förstår vad jag skriver. Självbelåten är jag säkert. Teoretisk också. Fast att recensenten inte förstår mina teoretiska resonemang måste faktiskt inget innebära att jag inte skulle förstå dem.
För att läsa Löfvedahls recension, klicka här.
Snälla, snälla. Försök att lära dig stava mitt namn, det känns så respektlöst när du både i boken och i bloggen stavar fel till mitt namn.
SvaraRaderaVänligen Erik L
För övrigt syftar den "enögda kritiken" på oss, på kritikerna. På mig om du så vill.
SvaraRaderaVänligen
Erik LÖFVENDAHL
Vet inte varför det blir fel för jämnan med namnet. Att heta Nilsson har i detta avseende avgjorda fördelar. Det är ju lättstavat.
SvaraRaderaAtt det är kritikerna som är enögda håller jag med om. Men litet tvetydigt var det allt i recensionen.
För övrigt tyckte jag att det var kul att få en gedigen läsning av mitt alster. Tack för det.
En fråga, tillslut: Det där mötet med den frälsta damen som du redovisar i början av artikeln påminner mig om en episod ur P. O. Enquists memoarbok. Är det ett järnspöke?