Arbetarlitteratur och annan litteratur som behandlar frågor om klass har ofta anklagats för att vara litterärt undermålig. Dessa anklagelser har inte sällan varit av politisk natur. Istället för att diskutera vad litteraturen kan säga om klassamhället har man påstått att den säger det den säger på fel sätt.
Som jag påpekat i boken Arbetarlitteratur (kap. 7) finns det ingen arbetarlitterär stil. Svenska arbetarförfattare har skrivit allt från agitatoriska dikter och realistiska romaner, till modernistisk lyrik och detektivromaner. Dock är det uppenbart att vissa former är vanligare än andra inom arbetarlitteraturen. Det hänger samman med denna litteraturs speciella syften. Den författare som vill spela en politisk roll, nå läsare i arbetarklassen, skildra fenomen som tidigare inte gestaltats litterärt etc. ställs helt enkelt inför vissa stilistiska utmaningar. Vill man agitera är det exempelvis viktigt att bli förstådd, och då väljer man sällan former som orsakar förvirring hos läsaren. Och vill man framhålla att man skriver från en underordnad position gäller det att skapa former där den egna rösten kan framträda i kontrast mot de maktägandes.
Men vilka formella val arbetarförfattarna än gör så riskerar de alltså att mötas av anklagelsen att de skriver illa. Detta var någonting jag tog upp i min anvhandling, Den moderna Ivar Lo-Johansson (2003), där jag bla. försökte använda mig av Michael Dennings idéer om att kritiker ofta - av politiska skäl - försökt hävda att radikal litteratur utgör ett litterärt sidospår till den modernism som dominerade litteraturen under stora delar av 1900-talet. Min tes var att Lo-Johansson inte struntade i modernismen och återgick till något slags 1800-talsrealism, utan att han faktiskt försökte utveckla modernismen för att kunna skriva om klass. (Ebba Witt-Brattström gör för övrigt en liknande analys i sin avhahandling om Moa Martinson, och Jimmy Vulovic undersöker i sin avhandling Ensamhet och gemenskapstro hur Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund arbetar med samma frågor.)
Nu tycks frågan om arbetarlitteraturens eventuella stilistiska tillkortakommanden åter ha hamnat på dagordningen. Flera recensenter har nämligen hävdat att Susanna Alakoskis senaste roman - Håpas du trifs bra i fengelset - visserligen handlar om intressanta saker, men att hennes framställningssätt inte är tillräckligt experimentellt för att de ska kunna ge den ett riktigt bra omdöme. Och i en kommentar till dessa synpunkter i Svenska Dagbladet frågar sig Annina Rabe om litteraturkritiken är helt oförmögen att analysera och skriva om litteratur som är mer intresserad av samhälls- än av språkkritik.
Mitt svar på den frågan är att litteraturkritik är en politisk verksamhet och att arbetarlitteratur och annan litteratur som handlar om klass ständigt anklagats för att vara stilistiskt undermålig av politiska orsaker. Det är budskapet som stör. Men istället för att säga det ger man sig på det språkliga hantverket och förklarar att de former som har politisk potential saknar estetisk dito.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar