Om Den föreställda mångkulturen i Helsingborgs Dagblad

Idag recenseras Den föreställda mångkulturen i Helsingborgs Dagblad. Recensenten tycker att jag skrivit en bok som är viktig att ta till sig för "den som vill undvika att falla i alla de fällor som föreställningarna om det mångkulturella samhället ger upphov till". Men hon gillar inte att jag tvingar läsaren att genomlida "snåriga teoretiska turer i nymarxistisk anda". Själv tycker jag att det borde vara svårt att acceptera min kritik av etnifieringen av "invandrarförfattarna" utan också ta till sig den teoretiska grund från vilken den formuleras.
För att läsa recensionen, klicka här.

Konferens om nordisk arbetarlitteratur

9-10 december ordnas en konferens om nordisk arbetarlitteratur vid Lunds universitet. Konferensen kommer att behandla arbetarlitteratur - i vid mening - från de nordiska länderna ur flera olika perspektiv (litteraturhistoriska, genusteoretiska, politiska, socialhistoriska, litteraturteoretiska, estetiska etc.)

Den som har förslag på paneler, papers eller föredrag är välkommen att höra av sig till någon av medlemmarna av organisationskommittén senast 20 maj:
Magnus Nilsson: magnus.nilsson@mah.se
Jimmy Vulovic: jimmy.vulovic@litt.lu.se
Birthe Sjöberg: birthe.sjoberg@litt.lu.se
Bibi Jonsson: bibi.jonsson@litt.lu.se

Förslag på temata:
* Arbetarlitteratur idag
* Arbtarlitteraturen och arbetarrörelsen
* Arbetarlitteraturens historia
* Jämförelser mellan arbetarlitteratur i de nordiska länderna
* Klass, ras och genus i arbetarlitteraturen
* Arbetarlitteraturens gränser
* Arbetarlitteraturen och offentligheterna

Sprid gärna denna information till alla som kan tänkas vara intresserade.

Ola Wihlke om Den föreställda mångkulturen

Ännu en recension av Den föreställda mångkulturen har dykt upp. Denna gång är det Ola Wihlke som skriver i Dalarnas Tidningar. Den del av recensionen jag blev mest glad över lyder såhär:

Att diskutera förhållandet mellan verklighet och fiktion på det här politiserade sättet känns i dagsläget nästan modigt. Det är uppfriskande att vanliga och tvivelaktiga föreställningar om etnicitet och det mångkulturella samhället utmanas.

För övrigt har Erik Löfvendahl, som skrev om min bok i Svenska dagbladet igår hört av sig. Han påpekade att formuleringen om "enögd kritik" inte var riktad mot mig, utan mot de kritiker som läser litteratur genom det etniska filtret. Som framgår av gårdagens blogginlägg är jag dock inte helt övertygad om att enögdhet inte skulle kunna vara en dygd.

Löfvendahl och enögdheten

I dagens Svenska Dagbladet recenserar Erik Löfvendahl Den föreställda mångkulturen. Eftersom recensionens ingress inleds med formuleringen "ENÖGD KRITIK" beredde jag mig på en riktig hudflängning (att jag i boken slaktade Löfvedahls analys av Alakoskis Svinlängorna (s. 67) gjorde mig för övrig ännu mer nervös inför hans omdöme).
Dock tycker jag att jag klarat mig ganska helskinnad. Löfvendahl verkar köpa mina resonemang om hur den föreställda mångkulturen leder till att, som han skriver "[m]ånga av oss kritiker [...] stirrat oss blinda på 'etniciteten' och missat klassperspektivet". Det tycks också som att han tycker att mina romananalyser håller måttet. I recensionens sista mening skriver han nämligen att när "Magnus Nilsson går tätt inpå de romaner som egentligen är huvudsaken för deta arbete, finner jag hans tolkningar inte bara plausibla, här lyfter anrättningen rentav".
Vad är då problemet? Vari ligger enögdheten? Jo, i att jag, enligt Löfvendahl, ersätter "det etniska filtret" med ett marxistiskt dito. Detta är korrekt. Och om det marxistiska filtrets förträfflighet kan man naturligtvis ha olika uppfattningar. Men låt mig här vara pompös nog att anföra ett citat ur Folke Fridells Greppet hårdnar (1948): "Livet blir rikare om man bara ser åt ett håll i taget. Särskilt om man ser åt rätt håll" (s. 35). Min kritik av dem som betraktar litteraturen genom det etniska filtret går inte ut på att de är enögda. Jag menar att de ser åt fel håll. Mitt betraktelsesätt är inte bara annorlunda, det är bättre.
Alltså känner jag mig inte hudflängd av anklagelsen om enögdhet. Jag känner mig förstådd. Och att Löfvendahl inte tycker att min infallsvinkel är bra kan jag leva med.
Fast litet hudflängd blev jag nog ändå. För mot slutet av recensionen hävdar Löfvedahl att jag är självbelåten och att min bok är så teoretisk att jag nog inte själv förstår vad jag skriver. Självbelåten är jag säkert. Teoretisk också. Fast att recensenten inte förstår mina teoretiska resonemang måste faktiskt inget innebära att jag inte skulle förstå dem.
För att läsa Löfvedahls recension, klicka här.

Litteratur, klass och stil

Arbetarlitteratur och annan litteratur som behandlar frågor om klass har ofta anklagats för att vara litterärt undermålig. Dessa anklagelser har inte sällan varit av politisk natur. Istället för att diskutera vad litteraturen kan säga om klassamhället har man påstått att den säger det den säger på fel sätt.
Som jag påpekat i boken Arbetarlitteratur (kap. 7) finns det ingen arbetarlitterär stil. Svenska arbetarförfattare har skrivit allt från agitatoriska dikter och realistiska romaner, till modernistisk lyrik och detektivromaner. Dock är det uppenbart att vissa former är vanligare än andra inom arbetarlitteraturen. Det hänger samman med denna litteraturs speciella syften. Den författare som vill spela en politisk roll, nå läsare i arbetarklassen, skildra fenomen som tidigare inte gestaltats litterärt etc. ställs helt enkelt inför vissa stilistiska utmaningar. Vill man agitera är det exempelvis viktigt att bli förstådd, och då väljer man sällan former som orsakar förvirring hos läsaren. Och vill man framhålla att man skriver från en underordnad position gäller det att skapa former där den egna rösten kan framträda i kontrast mot de maktägandes.
Men vilka formella val arbetarförfattarna än gör så riskerar de alltså att mötas av anklagelsen att de skriver illa. Detta var någonting jag tog upp i min anvhandling, Den moderna Ivar Lo-Johansson (2003), där jag bla. försökte använda mig av Michael Dennings idéer om att kritiker ofta - av politiska skäl - försökt hävda att radikal litteratur utgör ett litterärt sidospår till den modernism som dominerade litteraturen under stora delar av 1900-talet. Min tes var att Lo-Johansson inte struntade i modernismen och återgick till något slags 1800-talsrealism, utan att han faktiskt försökte utveckla modernismen för att kunna skriva om klass. (Ebba Witt-Brattström gör för övrigt en liknande analys i sin avhahandling om Moa Martinson, och Jimmy Vulovic undersöker i sin avhandling Ensamhet och gemenskapstro hur Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund arbetar med samma frågor.)
Nu tycks frågan om arbetarlitteraturens eventuella stilistiska tillkortakommanden åter ha hamnat på dagordningen. Flera recensenter har nämligen hävdat att Susanna Alakoskis senaste roman - Håpas du trifs bra i fengelset - visserligen handlar om intressanta saker, men att hennes framställningssätt inte är tillräckligt experimentellt för att de ska kunna ge den ett riktigt bra omdöme. Och i en kommentar till dessa synpunkter i Svenska Dagbladet frågar sig Annina Rabe om litteraturkritiken är helt oförmögen att analysera och skriva om litteratur som är mer intresserad av samhälls- än av språkkritik.
Mitt svar på den frågan är att litteraturkritik är en politisk verksamhet och att arbetarlitteratur och annan litteratur som handlar om klass ständigt anklagats för att vara stilistiskt undermålig av politiska orsaker. Det är budskapet som stör. Men istället för att säga det ger man sig på det språkliga hantverket och förklarar att de former som har politisk potential saknar estetisk dito.

Kursplan för kursen Arbetarlitteratur

Nu är kursplanen för kursen Arbetarlitteratur klar. För att läsa den, klicka här. Hoppas studenttillströmningen blir god. För jag tycker att det ska bli hur kul som helst att äntligen på undervisa på mitt specialämne!

Arbetarlitteraturkurs och ny artikel av Michaels

Har ont om tid för bloggande om litteratur och klass just nu. Istället lägger jag min energi på planeringen av en internetbaserad distanskurs om arbetarlitteratur som ska ges vid Malmö högskola till hösten. Kursen kommer att ges på kvartsfart under hela höstterminen, så det ska gå bra att kombinera den med jobb eller andra studier. Man kan söka kursen mellan 15 mars och 15 april via www.studera.nu.
Eftersom jag inte har några egna tankar att redovisa för tillfället kan jag passa på att tipsa om en ny artikel av Walter Benn Michaels, som är en av de teoretiker jag lutat mig mest mot i min forskning under senare år. Hans artikel handlar om litteratur, klass och historia, och man hittar den genom att klicka här.

Intervju

Jag har blivit intervjuad om min nya bok, min syn på arbetarlitteraturen och vad jag planerar att forska om framöver. Intervjun har publicerats på Malmö högskolas hemsida. För att läsa den, klicka här.

Nina Björk recenserar "Den föreställda mångkulturen" i DN

Snart måste någon hävda att min nya bok, Den föreställda mångkulturen, är riktigt usel. Annars blir det obalans i universum. Hittills har jag nämligen nästan blivit ihjälkramad av kritikerna.
Den senaste kramen utdelades av Nina Björk i lördagens (6 februari) Dagens Nyheter. I sin recension - som för övrigt ger en alldeles utmärkt sammanfattning av vad jag vill säga - formulerar sig Björk såhär:

Över huvud taget var det länge sen jag läste en svensk litteraturvetare som vill tala om så stora frågor, som vill säga någonting om världen genom att säga någonting om romaner och tvärt om.

Efter ett sådan omdöme kan jag lugnt se fram mot kommande sågningar. För att läsa recensionen, klicka här.

Rekommenderad av Alakoski och recenserad i DN?

Enligt uppgift från några göteborgare som jag känner rekommenderade Susanna Alakoski i en intervju i dagens Göteborgs-Posten min blogg. På nätet hittar jag dock ingen rekommendation. Inte heller hittar jag den recension av Den föreställda mångkulturen som enligt min förläggare och andra med koll på stockholmspressen ska ha varit införd i gårdagens Dagens Nyheter. Uppenbarligen ligger Malmö i kulturnyhetsskugga...

Palm och politiken

Som framgått av tidigare blogginlägg (7 och 19 januari) har jag på senare tid intresserat mig för Göran Palms rapportböcker från LM Ericsson. Efter att ha läst om (i betydelsen läst en gång till) Palms böcker har jag nu läst om (i uttryckets andra betydelse) Palms böcker. Närmare bestämt har jag tagit mig igenom Lars-Göran Malmgrens avhandling Göran Palms LM-böcker: Två industrireportage och deras mottagande (1977).

Malmgren gör dels en textanalys LM-böckerna, dels en analys av hur de mottogs av olika läsare (arbetare på LM, recensenter, företagsledare etc.). Båda analyserna är väldigt intressanta på en rad olika sätt, men det jag fäste mig mest vid var Malmgrens beskrivning av hur företrädare för i stort sett samtliga politiska partier försökte "lägga beslag" på Palm. Enligt centerpartiet var Palm en decentraliseringsivrande centerpartist, enligt folkpartiet var han en folkpartistisk humanist, enligt moderaterna var han en moderat som insett att arbetare mest tycker att det är jobbigt att behöva vara med och bestämma... Och den kommission som arbetade fram socialdemokratins nya partiprogram 1974-75 läste Palm eftersom de ansåg att han var en visionär reformist.

Detta visar väl med all önskvärd tydlighet att litterära klasskildringar ibland kan fylla en ganska viktig roll i den politiska offentligheten.

Kultur-Mats om "Den föreställda mångkulturen"

Seminariet "Den andre arbetaren" och min bok Den föreställda mångkulturen fortsätter att ge eko i bloggosfären. Idag publicerade Mats Hallberg - även känd som Kultur-Mats - sina synpunkter. För att ta del av dem, klicka här.