Labor's Text

Laura Hapkes bok Labor's Text: The Worker in American Fiction (2001), påminner ganska mycket om Ian Haywoods bok om brittisk arbetarlitteratur, Working-class Fiction from Chartism to Trainspotting (se blogginlägget från 12 november). Liksom Haywood undersöker Hapke hur arbetarklassens och arbetarrörelsens historia skildrats sedan 1800-talet. Men hon är mer ambitiös. Medan Haywoods bok är liten och kort är Hapkes nästan 500 (stora!) sidor lång.

Hapkes framställning är alltså grundlig. Men tyvärr präglas den (liksom Haywoods) av ett näst intill förödande ointresse för litteraturteori. Istället för att försöka undersöka dialektiken mellan klass och litteratur - d.v.s. hur litteraturen både påverkas av klasskampen och bidrar till konstruktionen av fenomenet klass - ägnar hon sig mest åt att redovisa hur arbetarklassens och arbetarrörens historia kommer till uttryck i de senaste 150 årens amerikanska prosa. Och detta innebär att hon i hög grad reducerar den amerikanska arbetarlitteraturen till en passiv spegling av sociala och ekonomiska processer.

Dock kan man inte förneka att Hapke ger en god introduktion till den amerikanska prosalitteratur som handlar om arbetarklassen. Och sådana böcker behövs ju också.

Den som vill kolla in Labor's Text på Google Books kan klicka här.

Kurt Salomonson

I år fyller en av efterkrigstidens allra största svenska arbetarförfattare - Kurt Salomonson - 80 år. Med anledning av detta har jag skrivit en artikel som kommer att publiceras i Clarté. I väntan på den vill jag hänvisa till Enn Kokks blogg, där han bland annat lagt ut en mycket fin essä essä om Salomonsons 50-talsromaner.

Mary Andersson på ABF i Stockholm

Torsdag 19 november klockan 18.00 pratar författaren Mary Andersson på ABF i Stockholm (Sveavägen 41). Andersson, som blev känd med dokumentärromanen Maria från Borstahusen (1980), är en av vår tids viktigaste arbetarskildrare. En av hennes bästa böcker från senare tid är romanen Dåliga människor (1991), som också satts upp som musikal (över huvud taget har många av Anderssons verk bearbetats för scenen). Nu är hon aktuell med självbiografin De vingabrödna som handlar om de arbeten hon haft från andra världkriget till 1970-talet.

Engelsk arbetarlitteratur

I boken Working-class Fiction from Chartism to Trainspotting (1997) beskriver Ian Haywood den engelska arbetarlitteraturens historia mot bakgrund av såväl den allmänna samhällsutvecklingen som arbetarklassens och arbetarrörelsens utveckling i England under de senaste 150 åren.

Som akademiskt verk har boken en hel del svagheter. Exempelvis saknas en mer ingående diskussion av hur Haywood definierar fenomenet arbetarlitteratur och av hur han förstår relationen mellan litteraturhistorien och dess sociala/ekonomiska kontext. Men som introduktion till en intressant och (åtminstone för mig) relativt okänd arbetarlitterär tradition fungerar boken alldeles utmärkt.Bland det jag fäste mig mest vid under läsningen var att arbetarlitteraturen tidvis tycks ha haft en mycket stark ställning i England. Haywood menar rent av att åren kring decennieskiftet 1960 kan betraktas som "a golden age of working-class literature" - "a period of unprecedented cultural dominance for working-class writing and representations of working-class life" (s. 93 f.). Som exempel på viktiga arbetarförfattare från denna period nämner han John Brain, Alan Sillitoe, Stan Barstow, David Storey och Keith Waterhouse.

En annan intressant sak i Haywoods bok är resonemangen om hur arbetarförfattare ständigt varit tvungna att försöka anpassa borgerliga litterära former för proletära ändamål. När Chartisterna började skapa litteratur var den brittiska romankonsten exempelvis "deeply biased against reflecting a working-class perspective on society", vilket innebar att chartistförfattarna blev tvungna att försöka omskapa själva romanformen. Och när Robert Tressell skrev den kanske mest kända engelska arbetarromanen - The Ragged Trousered Philantropists (1914) - tvingades han brottas med en romangenre som utvecklats för att representera individuella erfarenheter, snarare än de politiska och ekonomiska processer som han ville skildra. Detta tror jag är någonting som borde undersökas ytterligare, inte minst eftersom det riktar uppmärksamheten mot någonting som ofta glöms bort: att arbetarförfattarna inte bara fört in nya motiv i litteraturen utan också bidrag till förnyelse av de litterära formerna.

Svinalängorna på scenen

Det är svårt att prata om klass. Andra begrepp har en tendens att ställa sig i vägen: Nationen, familjen, rasen... På senare tid har det framför allt varit föreställningen om det mångkulturella samhället som skymt sikten genom att göra migration och etnicitet till helt centrala kategorier för samhällsanalysen.
Detta kan illustreras med programhäftet till den uppsättning av Svinalängorna som just nu är på turné i Sverige och Finland. (Produktionen är ett samarbete mellan Riksteatern, Wasa Teater, Blaue Frau och Uusi Teatteri. För mer info, klicka här.)
Den värld som skildras i romanen Svinalängorna är komplex. Alakoski visar hur karaktärernas öden formas av en rad olika men delvis samspelande faktorer som alkoholism, kön/genus, migration, klass, etc. Dock gör hon med eftertryck klart att klass har större betydelse än nationellt ursprung, bl. a. genom att betona likheterna mellan huvudpersonen Leena (från Finland) och hennes väninna Åse (född i Sverige).
I programhäftet är det dock tvärt om. Regissören Michaela Granis skriver där om hur Svinalängorna för henne främst aktualiserar frågor om relationen mellan svenskt och finskt och när hon - i förbigående - nämner klass blir det tydligt att hon egentligen menar migration och etnicitet: "Svinalängorna är också en berättelse om klass, språk, identitet och kön. Om hur svårt det är att komma till ett nytt land, att hitta in i ett samhälle, att bli accepterad och känna sig integrerad". Och för att ingen ska sväva i tvivelsmål om vad uppsättningen kretsar kring innehåller programhäftet också en text om "Sverigefinländarnas Arkiv".
Presentationen av Svinalängorna som en berättelse om "finskhet" tycks alltså gå på tvärs mot Alakoskis roman. Och den harmonierar inte särskilt väl med dramatiseringen heller. För i pjäsen - som för övrigt är mycket bra - ges karaktärernas nationella bakgrund inte på långa vägar lika stor uppmärksamhet som det faktum att Leena och Åse växer upp bland alkoholister. Och detta gör presentationen av pjäsen i programhäftet ännu mer underlig. För inte kan väl budskapet vara att alkoholism skulle vara någonting "finskt"?

Vanishing Moments

I Vanishing Moments: Class and American Literature går Eric Schocket igenom hur fenomenet klass (och särskilt fenomenet arbetarklass) behandlats i den amerikanska litteraturen från mitten av 1800-talet till andra världskriget.

Hans utgångspunkt är att litterära klasskildringar inte bara säger någonting om sociala förhållanden, utan att de faktiskt bidrar till klasskampen: "[W]hat we call the 'class struggle' is also always a struggle over the very terms of class analysis-a struggle over the meaning of 'class' itself" (s. 110). Framför allt menar Schocket att när klass framställs som en identitet så osynliggörs de ekonomiska aspekter som Marx utpekade som konstituerande för fenomenet, med resultatet att det blir svårare att bedriva socialistisk klasspolitik. (Schocket är härvidlag starkt inspirerad av Stephen Resnicks och Richard Wolffs poststrukturalistiska marxism.)

För den som inte är väl bevandrad i amerikansk litteraturhistoria kan det bitvis vara ganska svårt att följa resonemangen i Vanishing Moments. Men samtidigt kan många av Schockets idéer och begrepp tämligen lätt föras över på svenska förhållanden. När han skriver om hur idén om den amerikanska exeptionalismen gör att klasskildringar ofta får formen av "avslöjanden" kan men exempelvis lätt dra paralleller till hur folkhemsepokens arbetarförfattare (exempelvis Folke Fridell) ständigt tvingades "avslöja" att det faktiskt fortfarande fanns klassorättvisor i socialdemokratins Sverige. Och när han påpekar att de radikala författarna i USA på 30-talet ständigt försökte övertyga läsarna om att deras klasskildringar präglades av ett "inifrånperspektiv" påminns man om hur de svenska 30-talisterna ofta försökte ge trovärdighet åt sina arbetarsklidringar genom att betona den egna proletära klassbakgrunden.

Men man kan naturligtvis också börja fundera över olikheter mellan svenska och amerikanska klasskildringar. Schocket analyserar genomgående texter som skrivits av författare ur medelklassen ("cross class-narratives" kallar han dem). Innebär då det faktum att många svenska arbetarförfattare faktiskt kom ur arbetarklassen att de skildrar klass på ett annat sätt och att vår arbetarlitteratur skulle vara "radikalare" än den amerikanska? (Schocket är nämligen genomgående ganska pessimistisk vad gäller de amerikanska klasskildringarnas politiska potential.)

Den som vill titta på Schockets bok på Google books kan klicka här.

Amerikanska arbetarskildrare 11: Woody Guthrie

En av mina absoluta favoriter bland de amerikanska arbetarskildrarna är sångaren (och författaren, radioprataren, konstnären, agitatorn mm.) Woody Guthrie. Han föddes 1912 i Okemah, Oklahoma. 1935 deltog han i den stora migrationen västerut som orsakades av att tusentals fattiga småbönder drevs bort från sina gårdar på grund av den ekonomiska krisen i kombination med sandstormar som ledde till missväxt. Guthrie blev en av de stora skildrarna av denna proletära migration. (Samma ämne skildras av John Steinbeck i romanen Vredens druvor – se mitt blogginlägg från 15 april.) Bland annat skrev han sången "Pastures of Plenty", i vilken en proletär migrant talar direkt till det land som han tjänar med sitt arbete. Två av stroferna lyder som följer:

I worked in your orchards of peaches and prunes
I slept on the ground in the light of the moon
On the edge of the city you'll see us and then
We come with the dust and we go with the wind

California, Arizona, I harvest your crops
Well its North up to Oregon to gather your hops
Dig the beets from your ground, cut the grapes from your vine
To set on your table your light sparkling wine

En annan sång som handlar om samma ämne är "I aint got no home", som slutar med följande strofer:

I mined in your mines and I gathered in your corn
I been working, mister, since the day I was born
Now I worry all the time like I never did before
'Cause I ain't got no home in this world anymore

Now as I look around, it's mighty plain to see
This world is such a great and a funny place to be;
Oh, the gamblin' man is rich an' the workin' man is poor,
And I ain't got no home in this world anymore.

En av de bästa källorna till information om Woody Gutrie är hemsidan för "The Woody Guthrie Archive". Där kan man bland annat läsa hans låttertexter. Det finns också många intressanta klipp på youtube. Bland annat kan man höra Woodys egen inspelning av "Pastures of Plenty" (klicka här).

Under de senaste åren har Woody Guthrie bland annat uppmärksammats genom projektet "Ribbon of Highway, Endless Skyway", som är en turnerande föreställning där olika artister framför Gutries sånger och texter. Projektet leds av sångaren Jimmy LaFave, och just nu medverkar även bl.a. Slaid Ceaves (en av mina favoritartister), Eliza Gilkyson och Sara Lee Guthrie (Woodys sondotter). Emellanåt gästspelar dessutom Pete Seeger.

Jag såg föreställningen i Santa Monica 7 juni, och blev oerhört begeistrad. Nyligen har "Ribbon of Highway, Endless Skyway" givits ut på CD. Den innehåller bland annat mycket fina tolkningar av "Pastures of Plenty" och "I aint got no home" av Eliza Gikyson.

På bilden: Slaid Cleaves, Eliza Gilkyson, Jimmy LaFave, Sara Lee Gutrie, Johnny Irion och Joel Rafael. För fler bilder från konserten, klicka här.

Distanskurs om arbetarlitteratur

Jag har just börjat planera en kurs om arbetarlitteratur. Tanken är att den ska ges på distans via nätet från och med hösten 2010, så man behöver inte komma till Malmö för att läsa den. Och det ska dessutom gå att kombinera den med andra studier, eller med arbete. Kursen ska vara på 7,5 hp. och gå på ungefär tredjedelsfart under större delen av terminen.

Den som vill hålla sig informerad om planeringen av kursen, eller kanske bidra med synpunkter på vad som ska behandlas, får gärna gå med i kursens grupp på facebook.

"Kvinnliga arbetarförfattare"

Beteckningen ”kvinnlig arbetarförfattare” är intressant. Å ena sidan: Om arbetarlitteratur, som jag ofta hävdat, är litteratur som kopplas samman med arbetarklassen, pekar beteckningen ”kvinnlig” ut ur den arbetarlitterära traditionen genom att aktualisera kön istället för (eller vid sidan av) klass. Å andra sidan: Arbetarförfattare som ”råkat vara kvinnor” har ofta synts dåligt när arbetarlitteraturens historia skrivits, och därför kan det vara spännande att se hur denna litterära strömning ter sig när man istället för att osynliggöra kvinnliga författare aktivt uppmärksammar dem som just kvinnor. (Och i en tid när flera av de allra främsta arbetarförfattarna för en gång skull är kvinnor – exempelvis Maria Hamberg, Susanna Alakoski och Åsa Linderborg – kan det naturligtvis vara extra intressant att grunna på vilken roll som frågor om kvinnligt och manligt egentligen spelar i arbetarlitteraturen).

Det har genom åren skrivits en hel del om ”kvinnliga arbetarförfattare”. Som exempel kan man nämna antologin Vardagsslit och drömmars språk: Svenska proletärförfattarinnor från Maria Sandel till Mary Andersson (1981), eller Ebba Witt-Brattströms avhandling Moa Martinson – Skrift och drift i 30-talet (1988), i vilken frågor om kön och genus ägnas mycket stort utrymme. Själv har jag bl.a. ägnat ämnet ett kapitel i boken Arbetarlitteratur (2006).

Och nyligen kom så tidskriften Parnass ut med ett temanummer (nr. 3 2009) om ”Moa och de svenska kvinnliga arbetarförfattarna”. Ur innehållet kan man bl.a. nämna följande: En kort översikt av Lars Furuland om ”Arbetardiktens kvinnor”, en presentation av Maria Sandel skriven av Tilda Maria Forselius, ett reportage om Moa Martinson av Barbro Alving, en kort presentation av Maja Ekelöf och ett sammandrag av Pernilla Tonnings uppsats om ”Kvinnlig arbetarlitteratur då och nu” (se bloggen från 25 maj). Mycket av detta är intressant, även om flera av artiklarna är ganska ytligt hållna och några av dem mest upprepar sådant som skrivits tidigare. (Dessutom ägnas en hel del utrymme åt sådant som enbart har ganska marginell betydelse för arbetarlitteraturen, exempelvis ”Arbetarlitteraturens förmödrar” Fredrika Bremer och Sophie von Knorring, Fogelstadgrppen och Sigge Stark.) Hur som helst bör den som intresserar sig för arbetarlitteratur bege sig till närmaste bibliotek och läsa Parnass.