”Nowadays it is fashionable to talk about race and gender; the uncool subject is class.” Så inleder bell hooks (ja – hon skriver sitt namn utan versaler) boken where we stand: class matters från 2000. Själv tycks hon dock strunta i huruvida folk tycker att hon är ”cool”. Under de senaste decennierna har hon nämligen skrivit åtskilligt om klass, och framför allt om hur frågor om klass hänger samman med frågor om kön och ”ras”. Men where we stand är hennes första bok där fenomenet klass har huvudrollen.
Att hooks skriver om klass är naturligtvis utmärkt. Om klassorättvisor ska bekämpas måste fenomenet klass synliggöras och diskuteras. Dock är mycket av det hooks har att säga om klass tämligen svårsmält. Inte minst har jag problem att ta till mig hennes idéer om att klass inte är någonting problematiskt i sig och att man inte behöver bekämpa klassamhället för att kunna avskaffa klassorättvisor. Enligt min uppfattning konstitueras klasser nämligen av ojämlikhet, vilket innebär att kampen mot klassorättvisor också måste vara en kamp mot själva fenomenet klass. hooks tycks dock mena att ”fredlig samexistens” och ”förståelse” mellan klasserna är ett fullgott mål för klasskampen.
Det bästa i hooks bok är två självbiografiska essäer. Den första av dessa handlar om författarens uppväxt i en fattig arbetarklassfamilj i den amerikanska södern. hooks visar här att hon och hennes familj i allra högsta grad påverkades av sin klasstillhörighet, även om de inte var medvetna om detta. Denna omedvetenhet berodde dels på att de inte hade något språk för att tala om klass – istället förstod de sin värld i termer av ”ras” – dels på att det kan vara ytterst smärtsamt att erkänna att man är offer för klassorättvisa. I den andra essän berättar hooks om hur hon började studera vid elituniversitetet Stanford och om hur mötet med en annan klassverklighet ledde till att hon blev klassmedveten, d.v.s. upptäckte hur hennes liv i allra högsta grad formats av hennes klasstillhörighet.
Dessa båda essäer är utmärkta klasskildringar, både för att hooks är en god stilist och för att hon förmedlar viktiga insikter om hur och varför fenomenet klass osynliggjorts.
söndag 31 maj 2009
lördag 30 maj 2009
Ännu en uppsats om arbetarlitteratur
I mitt blogginlägg härom dagen glömde jag att nämna en av de bästa studentuppsatserna om svensk arbetarlitteratur från senare tid, nämligen "Arbetarlitteraturens återkomst: En diskursinriktad analys kring föreställningar om den samtida arbetarlitteraturen i Sverige 1999-2007" av Ann-Christine Johansson Rissén, Bibliotekshögskolan
fredag 29 maj 2009
Amerikanska arbetarskildrare 8: Studs Terkel
I Working, som publicerades första gången 1972, redovisar Studs Terkel intervjuer han gjort med över hundra människor om deras arbete.
Förordet inleds med en tämligen drastisk formulering: ”This book, being about work, is, by its very nature about violence–to the spirit as well as the body”. Och därefter betonar Terkel flera gånger hur destruktivt det moderna arbetslivet kan vara. Till exempel skriver han om hur ”the automated pace of our daily jobs wipes out name and face” och han citerar också en kvinna som hävdar att ”[m]ost of us, like the assembly line worker, have jobs that are too small for our spirit.
Denna kritik, som är baserad på Marx teori om det alienerade arbetet (om vilken jag skrivit i artikeln ”Arbetarlitteraturen i det mångkulturella samhället” i Socialistisk Debatt 2008:2), dyker också upp i många av intervjuerna. Stålverksarbetaren Mike Lefevre berättar om hur det faktum att han aldrig får se hur stålet han producerar kommer till användning gör att han inte kan känna sig stolt över sitt arbete. (På samma sätt resonerar för övrigt Leif Andersson i Åsa Linderborgs roman Mig äger ingen.) Lantbruksarbetaren Robert Acuna beklagar sig över att hans arbete är osynligt för dem som köper det han producerar: ”When people have melons or cucumber or carrots or lettuce, they don’t know how they got on their table and the consequences to the people who picked it”. (Även detta påminner om Leif Anderssons kritik av det moderna arbetslivet.) Och telefonisten Sharon Atkins säger att hon behandlas som ”a piece of equipment, like the telephone”.
Men Terkel ger också en annan bild av vad arbete kan vara. Ett exempel på detta får man i aktiemäklaren Ray Wax beskrivning av den glädje han kände när han var byggherre: ”If I could build houses all over again, I would do it. Because when it’s finished, somebody’s gonna live in it, and the house is godda be built and it’s gonna be there after I’m gone”. (Också denna kommentar påminner om ett av Leif Anderssons resonemang. Är Linderborg kanhända lika begeistrad som jag av Terkels arbetarskildringar?)
Även om Ray Wax inte är den ende som förmår beskriva hur arbete kan vara en källa till självkänsla och status är det bilden av arbetet som någonting som degraderar människan som dominerar i Working. Men kanske utgör Terkels bok ändå ett försök att bekämpa det själsliga våld han beskriver.
Denna misstanke väcktes hos mig när jag läste Terkels intervju med filmkritikern Pauline Kael, som bland annat har följande att säga:
Kanske ska Terkels realistiska skildringar av arbete ses som en motbild till den som visas på biograferna och som får arbetare att känna sig misslyckade? För även om de negativa aspekterna av det moderna arbetslivet ges stort utrymme ger Terkel också en bild av arbete som någonting oerhört viktigt. Och därigenom kontrasterar hans beskrivning av arbete inte bara mot den som produceras i Hollywood, utan även mot den som produceras på universiteten. I en av intervjuerna i Working säger fackföreningsorganisatören Bill Talcott följande:
Genom att ägna 700 sidor åt vanliga människors tankar om sina jobb bidrar Terkel till den alternativa historieskrivning som Talcott efterlyser. Den historia han presenterar handlar i stor utsträckning om våld. Men den visar också att de arbetande människor som nedvärderas såväl i den akademiska historieskrivningen som på vita duken i själva verket bär upp vår civilisation.
Förordet inleds med en tämligen drastisk formulering: ”This book, being about work, is, by its very nature about violence–to the spirit as well as the body”. Och därefter betonar Terkel flera gånger hur destruktivt det moderna arbetslivet kan vara. Till exempel skriver han om hur ”the automated pace of our daily jobs wipes out name and face” och han citerar också en kvinna som hävdar att ”[m]ost of us, like the assembly line worker, have jobs that are too small for our spirit.
Denna kritik, som är baserad på Marx teori om det alienerade arbetet (om vilken jag skrivit i artikeln ”Arbetarlitteraturen i det mångkulturella samhället” i Socialistisk Debatt 2008:2), dyker också upp i många av intervjuerna. Stålverksarbetaren Mike Lefevre berättar om hur det faktum att han aldrig får se hur stålet han producerar kommer till användning gör att han inte kan känna sig stolt över sitt arbete. (På samma sätt resonerar för övrigt Leif Andersson i Åsa Linderborgs roman Mig äger ingen.) Lantbruksarbetaren Robert Acuna beklagar sig över att hans arbete är osynligt för dem som köper det han producerar: ”When people have melons or cucumber or carrots or lettuce, they don’t know how they got on their table and the consequences to the people who picked it”. (Även detta påminner om Leif Anderssons kritik av det moderna arbetslivet.) Och telefonisten Sharon Atkins säger att hon behandlas som ”a piece of equipment, like the telephone”.
Men Terkel ger också en annan bild av vad arbete kan vara. Ett exempel på detta får man i aktiemäklaren Ray Wax beskrivning av den glädje han kände när han var byggherre: ”If I could build houses all over again, I would do it. Because when it’s finished, somebody’s gonna live in it, and the house is godda be built and it’s gonna be there after I’m gone”. (Också denna kommentar påminner om ett av Leif Anderssons resonemang. Är Linderborg kanhända lika begeistrad som jag av Terkels arbetarskildringar?)
Även om Ray Wax inte är den ende som förmår beskriva hur arbete kan vara en källa till självkänsla och status är det bilden av arbetet som någonting som degraderar människan som dominerar i Working. Men kanske utgör Terkels bok ändå ett försök att bekämpa det själsliga våld han beskriver.
Denna misstanke väcktes hos mig när jag läste Terkels intervju med filmkritikern Pauline Kael, som bland annat har följande att säga:
Movies set up these glamorized occupations. [---] There is a tendency in movies to degrade people if they don’t have white-collar profesions So people form a low self-image of themleves, because their lives can never match the way Americans live–on the screen.
Kanske ska Terkels realistiska skildringar av arbete ses som en motbild till den som visas på biograferna och som får arbetare att känna sig misslyckade? För även om de negativa aspekterna av det moderna arbetslivet ges stort utrymme ger Terkel också en bild av arbete som någonting oerhört viktigt. Och därigenom kontrasterar hans beskrivning av arbete inte bara mot den som produceras i Hollywood, utan även mot den som produceras på universiteten. I en av intervjuerna i Working säger fackföreningsorganisatören Bill Talcott följande:
The problem with history is that it’s written by college professors about great men. That’s not what history is. History’s a hell of a lot of little people getting together and deciding they want a better life for themselves and their kids.
Genom att ägna 700 sidor åt vanliga människors tankar om sina jobb bidrar Terkel till den alternativa historieskrivning som Talcott efterlyser. Den historia han presenterar handlar i stor utsträckning om våld. Men den visar också att de arbetande människor som nedvärderas såväl i den akademiska historieskrivningen som på vita duken i själva verket bär upp vår civilisation.
torsdag 28 maj 2009
Amerikanska arbetarskildrare 7: Muralmålningar
När jag för ett tag sedan var i San Fransisco besökte jag Coit Tower för att titta på de berömda muralmålningarna, som i hög utsträckning avbildar arbete och arbetare. Om detta skrev jag en artikel som publicerats i LO-Tidningen, och som man kan läsa genom att klicka här. Nedan följer en längre version av samma text, med fler bilder:
En av San Franciscos många turistattraktioner är utsiktstornet Coit Tower, som står högst upp på en av stadens många kullar. Det byggdes i början av 30 talet, efter att Lillie Hitchcook Coit - en tämligen excentrisk (bland annat hyste hon en näst intill gränslös passion för brandmän), men mycket rik dam - bestämt sig för att använda en tredjedel av sin förmögenhet för att försköna staden. Men fru Coit behövde inte stå för hela kalaset själv. Den invändiga dekorationen av tornet, som utgörs av en serie muralmålningar, bekostades nämligen av amerikanska staten. De "stimulansåtgärder" som USAs regering använde sig av för att hålla igång ekonomin under den stora depressionen kom nämligen inte bara industrin och jordbruket, utan även konsten, till godo.
Målningarna i Coit Tower - som till största delen utfördes studenter vid California School of Fine Arts, under ledning av konstnärerna Ralph Stackpole och Bernard Zakheim - avbildar framför allt arbetande människor. Bland annat befolkas väggarna av fruktplockare och industriarbetare.Och hur hänförande utsikten från tornet än är så är det dessa arbetarskildringar som gör Coit Tower till en turistattraktion.
Att monumental konst avbildar arbetande människor är ganska ovanligt. Och därför är det faktiskt rätt så omvälvande att stiga in i Coit Tower och mötas av just detta motiv. På något sätt känns det som att arbetet här fått en status som annars brukar ges åt "viktiga händelser ur historien", "mäktiga män" eller andra typiska ämnen för den monumentala konsten.
Redan det faktum att målningarna skildrar arbete skickar alltså ett budskap till betraktaren, nämligen att arbete är någonting betydelsefullt. Och detta understryks även av hur arbetet avbildas.
Muralmålningarna i Coit Tower berättar inte någon historia. Istället visar de hur många olika bilder av enskilda arbeten tillsammans kan ge ett slags collageaktig panoramabild av staten Kalifornien. Därigenom förmedlas insikten att det är genom delaktighet i det som Marx kallade "totalarbetet" som människorna i ett samhälle upprättar relationer med varandra. Genom att skomakaren gör skor åt fiskaren, som levererar fisk åt mekanikern etc., kopplas människor som kanske aldrig träffar varandra samman till ett socialt helt.
Men Zakheim, Stackpole och deras unga kollegor nöjde sig inte med att skildra hur arbete skapar sociala band mellan människor. De ville också visa att dessa band kan präglas av ojämlikhet. Detta kommer kanske till tydligast uttryck i en målning som avbildar en fattig familj som vaskar guld i en flod, medan en grupp rika människor förstrött betraktar dem på avstånd.
Man kan kanske undra varför den amerikanska regeringen bekostat målningar med ett så radikalt budskap och varför Lillie Hitchcook Coit - som ju inte hade andra ambitioner än att försköna sin hemstad - inte protesterade mot målarnas motivval. Svaret på den frågan är antagligen att det från början nog inte alls var tänkt att målningarna skulle bli så radikala som de faktiskt blev. Och svaret på frågan varför de slutligen blev just så radikala finns faktiskt på en av tornets väggar, nämligen i Bernard Zakheims målning "Library".
Det första man uppmärksammar i den målningen är antagligen en man som plockar ned Marx Kapitalet ur en bokhylla. Men om man tittar i bakgrunden ser man också att en av männen i biblioteket läser en tidningsartikel om förstörelsen av Diego Riveras fresk "Man at the Crossroads" i Rockefeller Center i New York.
Riveras målning förstördes av beställarna eftersom den innehöll ett porträtt av Lenin. Och detta skedde mitt under arbetet med muralmålningarna i Coit Tower. Resultatet blev att målarna i San Francisco påverkades av den debatt om konstens frihet som utlöstes av Rockefellers ikonoklastiska tilltag och beslöt sig för att i solidaritet med Rivera radikalisera sina målningar. Mannen som sträcker sig efter Kapitalet (som för övrigt är ett porträtt av konstnären John Langley Howard) är kanske det tydligaste uttrycket för detta. Men även en annan målning har antagligen kommit till som en reaktion på det som hände med Riveras fresk, nämligen en skildring av ett demonstrationståg, som målats av just Howard.
När Rockefeller förstörde Riveras radikala fresk i New York blev ett av resultaten alltså att det dök upp ett minst lika radikalt monumentalkonstverk i San Francisco. Av detta kan man nog lära sig en hel del, både om farorna med "kultursponsring" och om fördelarna med en generös statlig kulturpolitik. Fast man kan också bli en smula deprimerad. För hur troligt är det att något liknande skulle kunna inträffa idag? Visserligen är viljan till politisk censur av radikala konstverk säkert lika stor som den någonsin var på 30-talet. Men någon statlig kulturpolitik (eller, för den delen, brandkårsvurmande miljonärska) som skulle kunna fungera som motkraft finns det knappast. Inte ens arbetarrörelsen bryr ju sig om arbetarkonsten. Och de konstnärer (och andra) som idag målar på väggar verkar varken vara intresserade av att skildra arbete, eller förmögna att skapa konstverk som är bra nog för att bli turistattraktioner.
En av San Franciscos många turistattraktioner är utsiktstornet Coit Tower, som står högst upp på en av stadens många kullar. Det byggdes i början av 30 talet, efter att Lillie Hitchcook Coit - en tämligen excentrisk (bland annat hyste hon en näst intill gränslös passion för brandmän), men mycket rik dam - bestämt sig för att använda en tredjedel av sin förmögenhet för att försköna staden. Men fru Coit behövde inte stå för hela kalaset själv. Den invändiga dekorationen av tornet, som utgörs av en serie muralmålningar, bekostades nämligen av amerikanska staten. De "stimulansåtgärder" som USAs regering använde sig av för att hålla igång ekonomin under den stora depressionen kom nämligen inte bara industrin och jordbruket, utan även konsten, till godo.
Målningarna i Coit Tower - som till största delen utfördes studenter vid California School of Fine Arts, under ledning av konstnärerna Ralph Stackpole och Bernard Zakheim - avbildar framför allt arbetande människor. Bland annat befolkas väggarna av fruktplockare och industriarbetare.Och hur hänförande utsikten från tornet än är så är det dessa arbetarskildringar som gör Coit Tower till en turistattraktion.
Att monumental konst avbildar arbetande människor är ganska ovanligt. Och därför är det faktiskt rätt så omvälvande att stiga in i Coit Tower och mötas av just detta motiv. På något sätt känns det som att arbetet här fått en status som annars brukar ges åt "viktiga händelser ur historien", "mäktiga män" eller andra typiska ämnen för den monumentala konsten.Redan det faktum att målningarna skildrar arbete skickar alltså ett budskap till betraktaren, nämligen att arbete är någonting betydelsefullt. Och detta understryks även av hur arbetet avbildas.
Muralmålningarna i Coit Tower berättar inte någon historia. Istället visar de hur många olika bilder av enskilda arbeten tillsammans kan ge ett slags collageaktig panoramabild av staten Kalifornien. Därigenom förmedlas insikten att det är genom delaktighet i det som Marx kallade "totalarbetet" som människorna i ett samhälle upprättar relationer med varandra. Genom att skomakaren gör skor åt fiskaren, som levererar fisk åt mekanikern etc., kopplas människor som kanske aldrig träffar varandra samman till ett socialt helt.
Men Zakheim, Stackpole och deras unga kollegor nöjde sig inte med att skildra hur arbete skapar sociala band mellan människor. De ville också visa att dessa band kan präglas av ojämlikhet. Detta kommer kanske till tydligast uttryck i en målning som avbildar en fattig familj som vaskar guld i en flod, medan en grupp rika människor förstrött betraktar dem på avstånd.Man kan kanske undra varför den amerikanska regeringen bekostat målningar med ett så radikalt budskap och varför Lillie Hitchcook Coit - som ju inte hade andra ambitioner än att försköna sin hemstad - inte protesterade mot målarnas motivval. Svaret på den frågan är antagligen att det från början nog inte alls var tänkt att målningarna skulle bli så radikala som de faktiskt blev. Och svaret på frågan varför de slutligen blev just så radikala finns faktiskt på en av tornets väggar, nämligen i Bernard Zakheims målning "Library".
Det första man uppmärksammar i den målningen är antagligen en man som plockar ned Marx Kapitalet ur en bokhylla. Men om man tittar i bakgrunden ser man också att en av männen i biblioteket läser en tidningsartikel om förstörelsen av Diego Riveras fresk "Man at the Crossroads" i Rockefeller Center i New York.
Riveras målning förstördes av beställarna eftersom den innehöll ett porträtt av Lenin. Och detta skedde mitt under arbetet med muralmålningarna i Coit Tower. Resultatet blev att målarna i San Francisco påverkades av den debatt om konstens frihet som utlöstes av Rockefellers ikonoklastiska tilltag och beslöt sig för att i solidaritet med Rivera radikalisera sina målningar. Mannen som sträcker sig efter Kapitalet (som för övrigt är ett porträtt av konstnären John Langley Howard) är kanske det tydligaste uttrycket för detta. Men även en annan målning har antagligen kommit till som en reaktion på det som hände med Riveras fresk, nämligen en skildring av ett demonstrationståg, som målats av just Howard.
När Rockefeller förstörde Riveras radikala fresk i New York blev ett av resultaten alltså att det dök upp ett minst lika radikalt monumentalkonstverk i San Francisco. Av detta kan man nog lära sig en hel del, både om farorna med "kultursponsring" och om fördelarna med en generös statlig kulturpolitik. Fast man kan också bli en smula deprimerad. För hur troligt är det att något liknande skulle kunna inträffa idag? Visserligen är viljan till politisk censur av radikala konstverk säkert lika stor som den någonsin var på 30-talet. Men någon statlig kulturpolitik (eller, för den delen, brandkårsvurmande miljonärska) som skulle kunna fungera som motkraft finns det knappast. Inte ens arbetarrörelsen bryr ju sig om arbetarkonsten. Och de konstnärer (och andra) som idag målar på väggar verkar varken vara intresserade av att skildra arbete, eller förmögna att skapa konstverk som är bra nog för att bli turistattraktioner.
måndag 25 maj 2009
Uppsatser om arbetarlitteratur
Det råder relativ högkonjunktur för arbetarlitteraturen. Men vad gäller forskningen om denna litteratur är det svårare att notera någon uppgång. Detta beror främst på att forskning tar tid. Först om flera år kommer vi att märka om arbetarförfattarnas ökade produktivitet motsvarats av någon produktivitetsökning bland arbetarlitteraturforskarna.
Dock kan man redan nu notera att det verkar produceras allt fler studentuppsatser om arbetarlitteratur. Och många av dessa är både ambitiösa och välskrivna. Nedan följer länkar till några intressanta uppsatser om arbetarlitteratur som jag hittat på nätet:
"Klasskildringar i samtida arbetarlitteratur: En idéanalytisk studie" av Elina Eriksson och Sofia Nordin, Bibliotekshögskolan.
"Arbetarskildringar i Ragnar Järhults och Per Gunnar Evanders författarskap" av Klas Kronberg, Bibliotekshögskolan.
"Fast förankrad i allt som förflyktigas: En studie i det litterära motivet badande kvinnor i svensk arbetarlitteratur" av Ulrika Karlsson, Södertörns högskola.
"Barkade nävar och proletära spadar: Framställningen av arbetarförfattarna i läromedel för litteraturundervisningen i gymnasieskolan 1945-2008" av Sarah Andreasson och Per Johansson, Göteborgs universitet.
"Arbetarlitteratur då och nu - en jämförelse mellan Kvinnor och äppelträd, Mig äger ingen och Svinalängorna" av Pernilla Tonning, Lunds Universitet.
"Kvinnogestaltningen i Ivar Lo-Johanssons romaner Måna är död och Bara en mor: En studie av egensinne- och skötsamhetsideologins genomslag i 1930-talets svenska arbetarlitteratur" av Sara Svensson, Lunds universitet.
Tips om fler uppsatser mottages tacksamt. (Liksom funderingar kring anledningen till att så många uppsatser har så väldigt långa titlar...)
Dock kan man redan nu notera att det verkar produceras allt fler studentuppsatser om arbetarlitteratur. Och många av dessa är både ambitiösa och välskrivna. Nedan följer länkar till några intressanta uppsatser om arbetarlitteratur som jag hittat på nätet:
"Klasskildringar i samtida arbetarlitteratur: En idéanalytisk studie" av Elina Eriksson och Sofia Nordin, Bibliotekshögskolan.
"Arbetarskildringar i Ragnar Järhults och Per Gunnar Evanders författarskap" av Klas Kronberg, Bibliotekshögskolan.
"Fast förankrad i allt som förflyktigas: En studie i det litterära motivet badande kvinnor i svensk arbetarlitteratur" av Ulrika Karlsson, Södertörns högskola.
"Barkade nävar och proletära spadar: Framställningen av arbetarförfattarna i läromedel för litteraturundervisningen i gymnasieskolan 1945-2008" av Sarah Andreasson och Per Johansson, Göteborgs universitet.
"Arbetarlitteratur då och nu - en jämförelse mellan Kvinnor och äppelträd, Mig äger ingen och Svinalängorna" av Pernilla Tonning, Lunds Universitet.
"Kvinnogestaltningen i Ivar Lo-Johanssons romaner Måna är död och Bara en mor: En studie av egensinne- och skötsamhetsideologins genomslag i 1930-talets svenska arbetarlitteratur" av Sara Svensson, Lunds universitet.
Tips om fler uppsatser mottages tacksamt. (Liksom funderingar kring anledningen till att så många uppsatser har så väldigt långa titlar...)
lördag 9 maj 2009
Amerikanska arbetarskildrare 6: Tecknad film
"A brother and a sister are pushing and shoving each other in the living room of a modest, working-class family home". Så inleds boken Simpsonology (2008), i vilken sociologen Tim Delaney försöker beskriva USA med utgångspunkt i den tecknade familjen Sipmspons öden och äventyr.
Det första vi får veta om denna familj är alltså att den hör hemma i arbetarklassen (samt att två av barnen bråkar). Men tyvärr är detta också i stort sett allt Delaney har att säga om klass. De följande 400 sidorna handlar om allt från könsroller, rasrelationer och familjestrukturer till sport och miljöförstöring, medan frågor om arbete, ekonomisk ojämlikhet och klassmotsättningar inte nämns över huvud taget.
Och ändå är just klass någonting centralt i den värld som skildras i The Simpsons. Hur ofta kretsar exempelvis inte handlingen kring Homers relation till Mr. Burns, som äger kärnkraftverket där han jobbar? Och hur ofta är de komiska poängerna inte kopplade till familjen Simpsons oförmåga att navigera i medel- och överklassmiljöer?
Faktum är att klass är ett i allra högsta grad synligt och viktigt fenomen även i en annan populär tecknad TV-serie, nämligen Family Guy. Huvudpersonen i den serien, Peter Griffin, skildras som fast förankrad i arbetarklassen och kontrasteras genomgående mot karaktärer med annan klassbakgrund (exempelvis hans hustru, som har överklassbakgrund, och hans hund och yngste son som båda föraktar hans bristande kulturella förfining.)
Medan amerikansk populärkultur i allmänhet har en tendens att tona ned frågor om klass tycks skaparna av såväl The Simpsons som Family Guy alltså göra tvärt om.
Det första vi får veta om denna familj är alltså att den hör hemma i arbetarklassen (samt att två av barnen bråkar). Men tyvärr är detta också i stort sett allt Delaney har att säga om klass. De följande 400 sidorna handlar om allt från könsroller, rasrelationer och familjestrukturer till sport och miljöförstöring, medan frågor om arbete, ekonomisk ojämlikhet och klassmotsättningar inte nämns över huvud taget.
Och ändå är just klass någonting centralt i den värld som skildras i The Simpsons. Hur ofta kretsar exempelvis inte handlingen kring Homers relation till Mr. Burns, som äger kärnkraftverket där han jobbar? Och hur ofta är de komiska poängerna inte kopplade till familjen Simpsons oförmåga att navigera i medel- och överklassmiljöer?
Faktum är att klass är ett i allra högsta grad synligt och viktigt fenomen även i en annan populär tecknad TV-serie, nämligen Family Guy. Huvudpersonen i den serien, Peter Griffin, skildras som fast förankrad i arbetarklassen och kontrasteras genomgående mot karaktärer med annan klassbakgrund (exempelvis hans hustru, som har överklassbakgrund, och hans hund och yngste son som båda föraktar hans bristande kulturella förfining.)
Medan amerikansk populärkultur i allmänhet har en tendens att tona ned frågor om klass tycks skaparna av såväl The Simpsons som Family Guy alltså göra tvärt om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)