Rapport från Lund

Seminariet om den moderna arbetarlitteraturen blev en succé. Ungefär hundra personer kom för att höra mig och Anneli Jordahl diskutera under överinseende av Immi Lundin.
Detta stora intresse illustrerar en av de saker vi pratade mest om, nämligen att det just nu råder högkonjunktur för arbetarlitteraturen. Frågor om klass står åter på dagordningen och litteraturen ses som en viktig arena för att diskutera dessa.
En röst ur publiken påpekade visserligen att klass nuförtiden är ett mycket otydligare begrepp än vad som var fallet för några decennier sedan, men om man jämför med läget på 80-talet, då klass närmast var ett icke-begrepp, är det ändå klart att intresset har ökat.
Om det är detta ökade intresse för klass som har lett till ett uppsving för arbetarlitteratur och annan litteratur som tematiserar klass, eller om det är denna litteratur som riktat uppmärksamheten mot att Sverige faktiskt är ett klassamhälle är naturligtvis en klurig fråga. Antagligen är svaret "både och". Men helt klart hänger de båda fenomenen samman på något sätt. (Om detta har jag skrivit i Socialistisk debatt nummer 2/2008.)
Och vad gäller klassbegreppets "otydlighet" tror jag faktiskt att det är ett hälsotecken. I den offentliga diskussionen buntas klass ofta ihop med fenomen som etnicitet och kön. Dessutom beskrivs arbetarklassen ofta på ett mycket stereotypt sätt - arbetaren är en svensk man, klädd i blåställ som arbetar i en fabrik.
Den nyaste arbetarlitteraturen har i hög utsträckning bidragit till att problematisera dessa föreställningar. När Åsa Linderborg i Mig äger ingen skildrar klass som någonting som uppstår i förhållandena i produktionen visar hon exempelvis att fenomenet har andra dimensioner än identitetskategorierna etnicitet och kön, som ju ytterst grundar sig på kultur och biologi. Och när Maria Hamberg visar att den svenska industrin i hög utsträckning befolkas av kvinnor och invandrare utmanar hon schablonbilden av hur arbetarklassen ser ut. (Jag har skrivit om Hambergs arbetarskildring i LO-tidningen och Kristianstadsbladet. Jag har också kommenterat det faktum att många av samtidens arbetarförfattare är kvinnor och skriver om kvinnliga erfarenheter i DN.)
Att på detta sätt försöka bryta med vedertagna uppfattningar om klass är kanske att skapa otydlighet. Men denna otydlighet möjliggör nytänkande kring vad klass är, och det är minst lika viktigt som att sätta klass på dagordningen.

Naturligtvis avhandlade vi även många andra saker under seminariet. Några av dem kommer jag att rapportera om litet senare.