Arbetarlitteratur och arbetarkonst

Arbetarlitteratur är ett besvärligt begrepp. Inte minst har litteraturforskningen haft svårt att definiera det teoretiskt. Men i vardagsspråket funkar begreppet i allmänhet bra. Och anledningen är naturligtvis att det pratas så mycket och så länge om arbetarlitteraturen att de flesta bildat sig en uppfattning om vad ordet betyder. (Ett längre resonemang om detta finner man i kapitel 1 i min bok Arbetarlitteratur.)
Betydligt värre är det med begreppet arbetarkonst, som knappt använts alls i Sverige. Men på senare tid har flera olika forskare börjat undersöka om det inte skulle kunna vara berättigat att tala om just arbetarkonst. Och flera gånger har man frågat sig om fenomenet arbetarkonst inte skulle kunna definieras i analogi med arbetarlitteraturen.
En forskare som intresserar sig för arbetarkonst är Margareta Ståhl. Hon är kommunikationsforskare, verksam vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek där hon under de senaste åren arbetat med att inventera och registrera konsten i Folkets Hus och Folkets park. Detta arbete har bland annat presenterats i artikeln ”Den goda konsten? Arbetarkonst i Folkets hus och Folkets park från 1890 fram till idag” i tidskriften Arbetarhistoria, nummer 4 2007.
I samma nummer av Arbetarhistoria publicerade jag en artikel med titeln ”Arbetarkonst och arbetarlitteratur – så funkar det” där jag försöker diskutera just förhållandet mellan arbetarlitteraturen och arbetarkonsten. Denna artikel kom att uppmärksammas av en annan forskare med stort intresse för arbetarkonst, nämligen konstvetaren Fred Andersson, som i sin blogg bedriver en mycket intressant ”spaning efter arbetarkonsten”. (Hans kommentarer till min artikel hittar man främst i spaningarna nummer 35 och 37.)
Nyligen blev jag så kontaktad av ytterligare en forskare som sysslar med arbetarkonst och grunnar över hur denna förhåller sig till arbetarlitteraturen. Han heter Andreas Berg och är före detta professor i illustration vid konstfack. Just nu skriver han de svenska illustrationernas historia och i denna tänker han inkludera ett kapitel om ”arbetarillustratörer”.
Att så många konstforskare börjat intressera sig för arbetarkonst är glädjande. Att de dessutom är intresserade av att gå i dialog med arbetarlitteraturforskningen är ännu mer glädjande. En sådan dialog kommer nämligen att vara nyttig för båda parter. Förhoppningsvis kan den också bidra till ett ökat intresse för frågor om klass och kultur inom den akademiska forskningen över huvud taget. Och det skulle inte alls vara illa.